Olika Facebook-sidor som jag följer delar idag samma nyhet om transaktivisten Sulma Alegría Robles som mördades för cirka två veckor sedan. Sulmas kropp hittades livlös med tecken på tortyr och fysiskt våld.
I somras kunde vi i Sverige se vår statsminister vifta med regnbågsflaggan i Pride paraden i Stockholm, men här i Guatemala är det väldigt få politiker som vågar värna och prioritera HBTQ-rättigheter. Som resultat lever HBTQ-personer som andraklass medborgare i ett samhälle där det är en risk att vara sig själv till fullo och kämpa för sina rättigheter som HBTQ-person.
Våldet mot transpersoner är inte bara ekonomiskt, psykologiskt, verbalt, sexuellt och fysiskt men också juridiskt eftersom justitiekanslern i Guatemala aldrig undersöker de rättsfall som rör mord av transpersoner vilket gör att förövarna förblir ostraffade.
Det är alltid lika svårt att avvika från normen i småorter där alla känner varandra och skvaller flyger lika snabbt som pestsmitta. I kortfilmen Mira Lolo lär vi känna två transkvinnor klädda i mayafolkets traditionella dräkter som talar kaqchiquel på ett fikaställe i San Pedro La Laguna.
En noggrant sminkade Lolo berättar för sin tjejkompis att hon inte mår bra, att hon hade nyss blivit förolämpad av en tuk-tuk förare och att hon är arbetslös.
En noggrant sminkade Lolo berättar för sin tjejkompis att hon inte mår bra, att hon hade nyss blivit förolämpad av en tuk-tuk förare och att hon är arbetslös. Drygt hälften av Guatemalas befolkning är mestiser och cirka 40 % tillhör ursprungsbefolkningen. Båda grupperna är väldigt religiösa och konservativa. För mig som har bott här i 3 månader och vet detta, är denna filmscen revolutionär och mäktig. För att bekämpa transfobi är det essentiellt att synliggöra i medierna problematiken som påverkar transpersoner på landsbygden, få fler människor att prata om de här frågorna och ta ställning mot våld mot transpersoner.
I Guatemala City träffar jag Gaby Gygy Castillo som är regissör och ordförande till ODASA, en organisation för sexuell mångfald som startades 2012 och gör kortfilmer och filmar aktiviteter som andra organisationer anordnar i Guatemalas HBTQ-communityt.
Hur vill ni porträttera HBTQ-personer i era filmer?
– Jag tror att vi alltid har fokuserat på att ge budskapet att vi är precis som alla andra guatemalanska medborgare eftersom folk tror att vi kräver fler rättigheter än vi borde. Egentligen kräver vi inte dem utan vad vi ber om är att vi värderas som människor och att vi också behandlas på ett jämlikt och värdigt sätt.
– Det som vi vill synliggöra är att vi är vanliga människor bara med en annan sexuell läggning eller könsidentitet som skiljer sig från heterosexualitet och att vi inte vill bli dömda utifrån det.
Transpersoner runt om i världen förknippas ofta med prostitution, hur ser situationen i Guatemala ut?
– I de flesta länderna säljer transkvinnor sex på gatorna eftersom de i slutändan inte har någon annan möjlighet att få tillgång till jobb, utbildning eller sjukvård. I Guatemala tror vi att den bilden håller på att förändras eftersom vi transkvinnor börjar komma ut, jag känner andra väninnor som är akademiker, som arbetar inom internationella organisationer och som studerar vid universitetet. Vi skulle inte jobba som sexarbetare om vi hade andra möjligheter att visa att vi har andra förmågor. Vi kan inte bevisa det om vi inte får den möjligheten, men jag tror att vi har förändrat bilden att transkvinnan bara säljer sex.
Hur har ni lyckats med dessa förändringar för transkvinnor i Guatemala?
– Det har skett förändringar under de senaste två åren för transkvinnor. Vi jobbar inte på samma sätt som de organisationer som verkar endast for transkvinnors rättigheter som OTRANS, REDMMUTRANS, men vi bryr oss lika mycket om transkvinnors rättigheter. Jag tror att den största anledningen som lett till förändring är att internationella organisationer har börjat tro på transfrågan, de har sagt att de kommer att stödja transkvinnor i politiken.
– Det var till exempel ett projekt där NDI stöttad alla politiska rörelser och HBTQ-communityn när det gäller deltagandet av transkvinnor i valprocessen, de följde upp hela processen när en transkvinna försökte rösta med sitt ID-kort för att se om de blev tillåtna att rösta trots att ID-kortet hade ett manligt namn och en kvinnlig bild. Hela den här processen kontrollerades, liksom valnämndens reaktioner och vilka problem som dök upp.
Vad är ditt hopp för framtiden?
– Först och främst att vi blir erkända som medborgare i Guatemala, att folk ser transkvinnors fulla potential i alla lägen, och att vi behandlas som kvinnor eftersom transkvinnor alltid blir indelade i könsgrupper och anses vara män. Mitt hopp är att vi är en del av ett samhälle utan fördomar. Jag tror att vi alla strävar efter att vara inkluderade i samhället oavsett skillnader.