Varför väljer människor att ockupera mark trots att de riskerar avhysning och våld? Latinamerikagruppernas praktikant Maja Heide har mött fyra småbrukare i Paraguay som berättar om vad marken betyder för dem.
I ett grönt hav av sojafält sticker den paraguayanska flaggan upp. Den märker ut ett tältläger, en jordockupation som har pågått i fyra år. Målet med ockupationen är att bruka jorden och genom att hävda jordreformen kan ockupanterna bli lagliga ägare, men gång på gång blir de avhysta. Initialt var de 240 familjer men många har genom åren lämnat platsen. Förlusterna har varit stora, det är för tungt att börja om och avhysningarna är farliga med stor risk för våld. Vid den senaste avhysningen, i juni 2016, kom över tusen poliser och militärer till platsen. Ockupanterna fick två timmar på sig att plocka ihop sina tillhörigheter, därefter sattes husen och odlingarna i brand. Idag är de 40 familjer, ca 100 vuxna och barn, i det nya lägret.
"Det ingår i den paraguayanska identiteten att ha och bruka mark. Utan den lever vi som tiggare i vårt eget land"
Aníbal Gonzalez Meaurio
Héctor Mendoza, 34 år.
”Vi är ingen guerilla. Vi är fattiga. Tillgång till mark är helt grundläggande för oss. Vi är ett producerande folk. Jorden är god och ger oss tre skördar per år, det är så vi lever.”
Gustavo Nuñez, 32 år.
”Fram till senaste avhysningen bodde jag med min fru och mina två barn i ett trähus vi själva byggt. Nu har vi inget kvar. Vi småbrukare har ingen möjlighet att köpa mark på den privata marknaden, summorna är enorma. På det här sättet kan staten ge oss rätt till ett landområde och om vi lyckas betala av på tio år blir vi ägare. Ockupation är det enda sättet att få tillgång till mark även om det innebär många år av osäkerhet och otrygghet.”
Ysidro Servín, 64 år.
”Paraguays regering säljer ut landet och vi saknar en plats att leva på, vi driver med vinden. Därför är vi här och ockuperar, min fru och jag. Vår kamp för mark är politisk och ekonomisk. Jag gör det för att mina barn och barnbarn ska få ett bättre liv, utbildning och försörjning.”
Aníbal Gonzalez Meaurio, 43 år.
”Det ingår i den paraguayanska identiteten att ha och bruka mark. Utan den lever vi som tiggare i vårt eget land. Vi vill leva ett lugnt och värdigt liv och odla för vår egen konsumtion. Pumpa, gurka, bönor och manioka, sådant som vi äter varje dag. Trots lagar om jordreform händer inget, det är bara tomma löften när de inte efterföljs. Vi är inte här för att be om något, vi är här för att kräva vår lagliga rätt till mark och vår rätt att vara paraguayaner.”
Lagen om jordreform
Enligt den paraguayanska lagen om jordreform ska statlig mark distribueras till jordlösa. Regelverket är dock snårigt och dagens markägande är både svårt att kartlägga och präglat av korruption. Under 1900-talet har marken privatiserats och främst använts med fokus på den internationella marknaden. Paraguays småbrukare och jordlösa har därför svårt att få tillgång till mark. Jordockupation är, och har historiskt varit, ett vanligt sätt för småbrukare och jordlösa i Paraguay att få tillgång till mark att bruka. Om staten ger tillgång till ett markområde får bönderna möjlighet att köpa marken på avbetalning under en period på maximalt tjugo år.
