Aldrig tidigare har svenskarna betygsatt de olika kanalerna för bistånd så högt. Främst kanaliseras det genom FN-systemet, Sida, EU och svenska civilsamhällesorganisationer och förtroendet för biståndets effektivitet ökar för alla de kanaler som mäts.

Vägarna ut ur fattigdom kan vara många, men svenskarna anser att det är utbildning och fred som är de allra viktigaste. Därefter nämner svenskarna hälso- och sjukvård och demokrati som viktiga framgångsfaktorer.

59 procent av de som svarat vill att storleken på biståndet ska ligga kvar på samma nivå eller öka, samma som förra året. Lika stabil är tilltron till biståndets möjlighet att bidra till utveckling och att svenskt bistånd bidrar till en bättre värld, där 68 procent instämmer i det.

Undersökningen visar också att svenskarnas bild av utvecklingen i fattiga länder börjar nyanseras; andelen svenskar som ser att världen blir bättre har fördubblats på nio år, från 19 procent 2004 till 40 procent 2013. Allt fler instämmer också i påståendet om att levnadsvillkoren i de fattiga länderna har förbättrats avsevärt under de senaste trettio åren.

Majoriteten har dock fortfarande en föråldrad verklighetsbild. Det är få, 6 procent, som svarade rätt på frågan om att det i Bangladesh föds 2,5 barn per kvinna. Och på frågan om hur många barn under fem år som dör i Kenya är det endast 11 procent som svarar rätt. Siffran var 8,9 procent för år 2010.

De som har mest kunskap om biståndet är äldre, högutbildade, egenföretagare och tjänstemän medan det är de yngre, under 30 år, arbetare och lågutbildade som har lägre kunskap. Men skillnaderna har börjat jämnas ut och bland låginkomsttagare och glesbygdsbefolkning ökar kunskaperna.