Vad gör man när det otänkbara händer? När fördämningen brister och katastrofen kommer? I östra Brasilien för drygt ett år sedan brast plötsligt en fördämning i en gruvdamm, och 60 miljarder liter gruvavfall i form av röd lera förgiftad med tungmetaller forsade ut i floden Doce, en av Brasiliens viktigaste floder. Gruvavfallet, som innehöll arsenik, bly och kvicksilver, tog död på allt liv i floden och många, många människor blev utan hem och försörjning.

Det har kallats ett mord på en flod. Det som förut var en levande kristallklar flod, en källa till dricksvatten, bevattning av odlingar och fiske, är nu en livlös fåra med förgiftat vatten. Det som en gång var den Söta Floden, Rio Doce, har blivit den Döda Floden.

Katastrofen

Naturskyddsföreningen samarbetar med den brasilianska sociala rörelsen Movimento dos Atingidos por Barragens (MAB) eller De dammpåverkades rörelse, som är på plats och stöder de som drabbats. Här berättar Julia Fernandes, som är projekthandläggare på MAB, om katastrofen och tiden som följde.

– Jag blev chockad när jag såg hur det såg ut efter katastrofen, berättar Julia Fernandes. Hon är på besök på Naturskyddsföreningens kansli, och med sig har hon foton på förödelsen. De talar sitt tydliga språk. Den röda leran har dränkt allt i sin väg: byggnader, bilar, en skola, människor, ett gossedjur. En hel by.

Byn som dränktes i den röda giftiga leran heter Bento Rodrigues och ligger bara några kilometer från fördämningen som brast. 60 miljarder liter järnmalmsavfall forsade mot byn. Junia Fernandes menar att gruvföretaget Samarco gav order till sina arbetare att inte varna byn, men arbetarna som hade sina egna familjer där trotsade ordern och varnade ändå. Inom några minuter dränktes byn av avfallet. Sjutton personer dog den dagen, och ytterligare två personer avled senare i skadorna de fick.

Det giftiga slammet spreds ända ner till havet

Under 17 dagar spred gruvavfallet sig sedan långsamt genom floden de 600 kilometrarna hela vägen ner mot havet och tog död på all fisk i sin väg. Fotosyntesen i floden avstannade och vattnet blev utan livsviktigt syre. All fisk i floden dog och låg sedan och ruttnade och stank i hettan. Nitton människor dog i samband med katastrofen, men många, många fler miste sina hem och sin försörjning som fiskare eller bönder längs med floden.

Rio Doce är en av Brasiliens viktigaste floder, som försörjde 3 miljoner människor med dricksvatten. Sedan katastrofen inträffade har många i området drabbats av sjukdomar. Torkan har förvandlat det giftiga gruvafallet till torrt damm som blåser omkring och gör det svårt att andas. Många har drabbats av hälsoproblem i andningsvägarna. Själva floden och livet i den kommer troligen aldrig att återhämta sig. Och ingen vill längre dricka dess vatten.

– Men floden är inte bara vatten för fiske, jordbruk och försörjning, den har också stora spirituella och känslomässiga värden, berättar Julia. Ursprungsfolket Krenak bor längs med floden Doce. För dem är floden centrum i livet, en sammanhållande tråd i alla historier de berättar. Alla deras historier utspelar sig vid floden. Den är deras rötter som går flera hundratals år tillbaka i tiden. Floden är deras moder, den är platsen där deras barn leker.

Efter 600 kilometer nådde gruvavfallet fram till havet. Till naturreservatet Comboios, som skyddats för sin fina natur och för att den utrotningshotade havslädersköldpaddan lägger sina ägg där. Till det vilda djur- och fågellivet i mangroveområdet vid Rio Doces mynning. Ännu vet man inte så mycket om vilka konsekvenser dammkatastrofen kommer att få för naturen och livet där.

I ett ödets obestridliga ironi dödade gruvbolaget Vale (en av ägarna av Samarco) floden som gett företaget dess namn, Vale de Rio Doce, som senare förkortats till Vale.

Företaget visste om sprickorna i fördämningen

Enligt MAB var man inom gruvbolaget Samarco väl medvetna om risken för att fördämningen skulle brista, men de gjorde trots det ingenting för att avvärja katastrofen.

– Företaget kallar det som hände för en olycka, men det var egentligen ingen olycka, det var en tragedi. Bolaget var förvarnat om sprickor i dammen och brister i säkerheten, och kunde därför ha förhindrat katastrofen. Trots det fortsatte de gruvbrytningen och att använda dammen, utan varningssystem, utan evakueringsplan. De utökade till och med brytningen för att täcka förlusterna av sjunkande råvarupriser, väl medvetna om riskerna det innebar, säger Julia Fernandes.

Styrka och sammanhållning trots allt

Sedan fördämningen brast har MAB jobbat intensivt med att organisera de drabbade, och att hjälpa dem att ställa företaget till svars.

– Jag är imponerad av den styrka folk besitter trots att de blivit så hårt drabbade, deras styrka och deras sammanhållning är inspirerande. De tror verkligen på det de gör tillsammans, och fortsätter kämpa trots alla risker. Det är så viktigt, för det är inte bara deras hem som förstörts, det är hela deras liv och sociala sammanhang som slagits i spillror.

Tidigare i år blev er kollega Nilce ”Nicinha” de Souza Magalhaes bortförd. Hon hittades först fem månader senare, bakbunden och dränkt i en av gruvbolagens dammar, en av de dammar som hon lett kampen mot. Hur vågar du och dina kollegor på MAB fortsätta att engagera er? Är ni inte rädda?
– Visst är vi rädda, men vi vill verkligen det här, det är vår kamp. När jag började jobba på MAB var jag mer som bara en anställd, men eftersom tiden har gått har kampen för de drabbade också blivit min egen kamp. Jag vill att mina barn ska växa upp i en bättre och grönare värld, i ett land som är rättvist, i ett land där folk har rätt att uttrycka sina åsikter.

Julia Fernandes vill i framtiden se en utveckling som tar hänsyn till både miljö och människor.

– Vi på MAB är inte emot utveckling, men vi vill ha utveckling för alla, inte bara för de som äger bolagen. Vi vill att folk i allmänhet ska få det bättre, och få mer inflytande över sin framtid.

"Jag vill att mina barn ska växa upp i en bättre och grönare värld,
i ett land som är rättvist, i ett land där folk har rätt att uttrycka sina åsikter."

Går det att ställa bolaget till svars?
– Vi på MAB har kämpat hårt med att ge röst åt de drabbade. Än så länge har 1500 personer som blivit drabbade av dammkatastrofen fått ersättning från gruvbolaget. Men fortfarande finns närmare 1,5 miljoner drabbade som inte blivit erkända, och inte heller fått ersättning. Företagen har själva ansvaret för att ersätta de drabbade, och det finns ingen utomstående översyn, ingen instans att vända sig till för att ställa dem till svars.

Du kommer nyligen från ett möte med FN i Geneve, berätta!
– Vi var med på ett möte med FNs arbetsgrupp för mänskliga rättigheter. FN diskuterar ett bindande avtal för mänskliga rättigheter och företagande. Vi var där och berättade om dammkatastrofen, för att ge FN de drabbades perspektiv. Det är viktigt att få företagen att ta ansvar för sin verksamhet och respektera mänskliga rättigheter. Hur ska man kunna ställa ett utländskt företag till svars för brott i andra länder? Det lokala företaget Samarco ägs av brasilianska företaget Vale och det stora utländska gruvföretaget BHP Billiton. Det behövs en internationell domstol som kan ställa transnationella företag till svars.

– Det är viktigt att kämpa för respekt för mänskliga rättigheter och för att vi alla ska behandlas väl.

Tror du att det kan hända liknande katastrofer i Brasilien eller andra delar av världen? Vad kan vi göra för att förhindra det?
– Ja, tyvärr tror jag att det mycket väl kan hända igen, kanske i Brasilien, kanske någon annanstans i världen.

Julia är övertygad om att det behövs en internationell domstol som kan ställa transnationella företag till svars för miljöbrott och brott mot mänskliga rättigheter. Att lämna ansvaret till företagen har inte visat sig vara effektivt, eftersom de prioriterar vinstintressen framför säkerhet och miljö, menar hon.

– Det är viktigt att berätta de drabbades historia för att folk ska få upp ögonen för problemen och finna en lösning. Vi har gett de drabbade en röst i FN, och vi kommer att berätta deras historia igen och igen. De drabbade behöver vår solidaritet, de behöver er solidaritet, och stöd från utlandet för att orka fortsätta sin kamp för rättvisa och för ett drägligt liv längs med Rio Doce.

"Vi på MAB är inte emot utveckling, men vi vill ha utveckling för alla, inte bara för de som äger bolagen."