av Latinamerikagrupperna

”Mig får de aldrig bort” – en kvinnas kamp för mark i Paraguay

Simeona Riquelme ser gärna ökat samarbete över generationsgränserna och lägger framtiden i ungdomarnas händer. Hon har bjudit in ungdomar i byn att arbeta tillsammans på hennes gård. ”Jag erbjuder dem att använda min mark för att praktisera agroekologi. Öva och genomföra projekt de har teoretisk kunskap i.” Foto: Maja Heide
Nyhet

Simeona Riquelme i Paraguay har kämpat större delen av sitt liv för att som kvinna få rätt att äga mark. I dag har hon sin egen jordlott, men måste ständigt försvara den.

– Vi var alla jordlösa, mina fyra bröder och jag. Behovet av egen mark var stort och jag såg ingen annan utväg än att organisera mig.

Kampen för mark började år 1980 för Simeona Riquelme, 61 år. I bonderörelsen Movimiento Campesino Paraguayo (MCP) organiserades möten, manifestationer och ockupationer under diktaturens sista år. Engagemanget var riskfyllt. Simeona beskriver det som en grym tid och berättar om kamrater som förföljts, fängslats och mördats. Kvinnorna i organisationen var i regel gifta och kunde få tillgång till mark genom sina män, men som ensamstående mamma vittnar Simeona om en annan situation.

– Vi kvinnor var med i organisationen för att tillsammans med männen delta i kampen. Allt var för marken, men för mig som ensam kvinna var det omöjligt, jag stod helt utan rättigheter. En kvinna skulle helt enkelt inte kämpa för mark då rätten att själv äga mark inte fanns.

Tills den dag jag dör ska jag arbeta för att visa de där männen att kvinnor visst kan.

Trots detta var beslutet att vara en del av kampen självklar, av solidaritet med bröderna. Till de andra i organisationen gav hon ett löfte om att undervisa barnen på den plats de skulle få mark. Hon hade sett liknande situationer där kvinnor vägrat flytta ut till de nya byarna då det saknades skolor för barnen. Väl på den plats som skulle komma att få namnet Limoy 2 utövade kamraterna i organisationen påtryckningar på det statliga institut som distribuerade mark (IBR).

– De tyckte att jag hade lika stor rätt att få mark efter att vi kämpat ihop och gick själva till IBR för att jag skulle få den här jordlotten. Och härifrån flyttar jag inte. Jag är den enda kvinnan i hela byn som äger min egen lott.

Under det stora trädet vid kyrkogården undervisade hon sedan byns barn i tre år tills skolan byggdes och lärare anställdes.

– Det enda jag hade i huvudet när vi kom hit var att jag var tvungen att hålla mitt löfte. Stå ut med allt. I tre år arbetade jag utan lön och det gick dagar då jag inte åt. Men jag säger det med stolthet för jag avlade ett löfte och jag höll det. Ingen ska kunna säga till mig att kvinnor bara pratar och aldrig gör något.

Med stöd av sin mamma har hon uppfostrat sina fem barn i byn. Hon bakar paraguayanskt bröd och traditionella sötsaker som hon tillsammans med egenodlade produkter säljer på marknaden i en närliggande by. Hon har själv skött gården men berättar om konflikter som uppstått med några av männen i byn som tyckt att hon borde upplåta sin mark till yngre män som kan arbeta.

– De har pratat illa om mig för att jag fick den här jordlotten fast att jag är kvinna. De har sagt att kvinnor inte kan arbeta. De har försökt få mig att lämna bort marken. Men jag har betalat för och äger den här marken och tills den dag jag dör ska jag arbeta för att visa de där männen att kvinnor visst kan. Mig får de aldrig bort.

Från sin barndom och ungdomstid minns hon tydligt kvinnornas roll i samhället.

– Det var otänkbart att kvinnor deltog i det politiska livet. De hade inte rösträtt och fick inte organisera sig i partier. Kvinnor tilläts inte ha åsikter, de skulle lyssna och hålla tyst, få order och lyda. Vi åt inte ens vid matbordet, som liten åt jag med kvinnorna i köket medan männen åt vid bordet.

Idag är Simeona organiserad i kvinnorättsorganisationen Conamuri. Att vara del av en feministisk organisation beskriver hon som en helt ny upplevelse med många fördelar.

– Även inom MCP fanns en kultur av misstroende mot kvinnorna. Det var männens idéer och tankar som gällde och deras projekt som drevs. Conamuri har förståelse för oss kvinnor och våra behov. De värdesätter oss och skapar självförtroende vilket jag tycker mycket om. Utan dem hade jag inte fortsatt att vara aktiv men de uppmuntrar mig, ger mig idéer och lust att arbeta. Genom min organisering ser jag att jag kan fortsätta vara till nytta i samhället. Vi är ju här i världen för att göra något, inte för att vara passagerare.

Taggar

Jämställdhet Mänskliga rättigheter
Annons