När ryska demokratikämparna tar risker, borde det självklara valet vara att ställa sig bakom. Därför måste Sverige ta tydligare ställning för demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland.
Fel slutsatser i DN-debattartikel
I Ryssland finns en demokratirörelse som med stöd från omvärlden kan gå i spetsen för ett öppnare samhälle. Människorättsförsvarare, oberoende journalister, fria kulturutövare, fackligt aktiva, HBTQ-personer och demokratiskt sinnade politiker försöker under mycket svåra förhållanden stå emot landets auktoritära utveckling. De blir trakasserade och gripna, till och med fängslade.
Därför drar Lena Jonsson i artikeln ”Låt den ryska regimen själv gräva sin grav” fel slutsatser. Hon hävdar bland annat att ”Ryssland kommer att förändras även om det tar tid. Denna inre utveckling kan inte påskyndas utifrån eller med konstlade medel utan onödigt risktagande.”
Minskat demokratistöd trots ökat förtryck
Tidigare gav Sverige ett omfattande ekonomiskt stöd till dessa aktörer som kan förändra inifrån. Så är det inte längre. Trots den försämrade utvecklingen i Ryssland har det svenska demokratibiståndet till landet sjunkit och stödet, som idag uppgår till 37 miljoner kronor årligen, tas inte från biståndsbudgeten.
Svenska organisationer som tidigare gav stöd via denna budget får inte längre stöd för Ryssland. En förklaring är att Rysslandsbiståndet hamnat i kläm i en prestigefylld tvist mellan alliansregeringens partier om biståndets definition.
Enligt OECD:s DAC-kriterier, som det svenska biståndet är kopplat till, får inte stöd till Ryssland räknas som bistånd, då landet inte betraktas som fattigt.
Att den svenska biståndspolitikens nya målsättning även inkluderar förbättrade levnadsvillkor för människor som lever i förtryck tycks inte spela någon roll i sammanhanget. Inte heller att de olje- och gasinkomster som står bakom Rysslands rikedom varken kommer de demokratiska krafterna eller den breda befolkningen till del.
Demokrati - en del av fattigdomsbekämpningen
Sveriges regering bör därför påverka OECD att utarbeta nya riktlinjer, där demokratibistånd ses som en del av fattigdomsbekämpningen. Sveriges riksdag borde också enas över partigränserna rörande Ryssland, eftersom det tveklöst ligger inom ramen för en rättighetsbaserad biståndspolitik.
För att minska fattigdom och politisk oro i Ryssland behöver landet aktiva och fria fackförbund som kan stärka arbetstagarnas rättigheter, fria journalister som kan öka transparens kring landets orättvisor, människorättsförsvarare som agerar mot övergrepp, kulturutövare som kan debattera samhällsutveckling, förespråkare av HBTQ-rättigheter och demokratiförespråkande politiker.
Det svenska stödet till demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland behöver ta tydlig ställning. De ryska demokraterna ska inte isoleras när de behöver omvärlden som mest.
Martin Uggla, ordförande Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
Kristina Henschen, chef LO-TCO Biståndsnämnd
Jens Orback, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Annica Sohlström, generalsekreterare Forum Syd