av Läkare Utan Gränser

Från hopp till förtvivlan: Ebolautbrottet ett år senare

Idag är det ett år sedan starten på det tionde utbrottet av ebola i Kongo-Kinshasa. Det pågår inte bara fortfarande, utan det har även utvecklats till det näst största utbrottet av ebola någonsin. 

Sjukvårdspersonal tar på sig en skyddsdräkt för att behandla ebola i Kongo-Kinshasa Foto: Pablo Garrigos / Läkare utan Gränser
Nyhet

Trish Newport som arbetar med Läkare Utan Gränsers ebolainsatser i Kongo-Kinshasa reflekterar över utbrottet och insatserna som gjorts. 

”Jag kommer så tydligt ihåg den 24 juli 2018. Det var dagen då det nionde ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa bekräftades vara över. Jag hade arbetat med vår vaccinationskampanj. Det var första gången det experimentella ebolavaccinet användes i början av ett utbrott för att försöka kontrollera spridningen. Utbrottet varade i mindre än tre månader och jag kommer ihåg att jag grät av hopp och glädje när utbrottet var över. Jag trodde naivt att med detta vaccin så skulle världen aldrig behöva bemöta ett stort ebolautbrott igen. Som så många gånger tidigare i mitt humanitära arbete så hade jag väldigt fel. 

En vecka efter utbrottet officiellt bekräftades vara över, skedde det tionde utbrottet. Idag är det ett år sedan. Det pågår inte bara fortfarande, utan det har även utvecklats till det näst största utbrottet av ebola någonsin. 

Ett av de största problemen i detta utbrott är bristen på förtroende hos lokalbefolkningen. Utbrottet sker i ett område som har varit hemsökt av konflikt och massakrer på civila i flera år.

Det har varit ett långt, smärtsamt och dödligt år för de som lever i de eboladrabbade områdena i Kongo-Kinshasa. Behandlingscenter har blivit våldsamt attackerade och förstörda, hälsoarbetare har blivit mördade för sitt arbete i insatserna, säkerhetsstyrkor som har "skyddat" insatserna har dödat civila och människor fortsätter att dö av sjukdomen. 

Trish Newport Foto: Fanny Hostettler / Läkare utan Gränser

Ebolainsatserna består av det kongolesiska hälsoministeriet samt Världshälsoorganisationen (WHO) och andra internationella organisationer. Ett av de största problemen i detta utbrott är bristen på förtroende hos lokalbefolkningen. Utbrottet sker i ett område som har varit hemsökt av konflikt och massakrer på civila i flera år. Jag frågade en gång en av våra lokalt anställda varför det fanns så mycket ilska mot ebolainsatserna. Hon svarade:  

– Min man dog i en massaker i Beni. Då var allt jag ville att en organisation skulle komma och skydda oss från dödandet. Men ingen internationell organisation kom. Tre av mina barn har dött av malaria, men ingen internationell organisation har någonsin kommit hit. De har inte hjälpt oss med tillgång till sjukvård eller rent vatten. Men nu när ebola finns här, då finns även alla organisationer det. För ebola ger dem pengar. Om ni brydde er om oss så skulle ni fråga oss om vad vi prioriterar. Min prioritet är säkerhet och att se till att mina barn inte dör av diarré eller malaria. Min prioritet är inte ebola. Det är din prioritet. 

...om det inte sker en drastisk förändring i hur ebolainsatserna hanteras så kommer utbrottet inte att stoppas inom närmsta framtid.

Förra veckan klassade WHO ebolautbrottet som ett internationellt hot mot människors hälsa. Det återstår fortfarande många frågor om huruvida detta kommer att ha någon påverkan på insatsen. Det vi ser är att mer pengar riktas till ebolainsatsen, men om det inte sker någon förändring i hur utbrottet hanteras så kommer mer pengar inte bidra till någonting. Det kommer bara att skapa fler problem. 

En av de största frustrationerna är att det inte bara finns ett effektivt ebolavaccin, utan det finns även experimentella läkemedel för behandling av ebolafall. Dessa verktyg fanns tillgängliga i höginkomstländer redan innan utbrottet i västafrika. Men om människor inte litar på ebolainsatserna så kommer de aldrig att kunna användas till sin fulla potential. 

I februari 2019 attackerades två av våra behandlingscenter belägna i epidemins mittpunkt. Vi visste inte vem som attackerade oss eller varför. Vi var tvungna att ta det plågsamma beslutet att avsluta alla aktiviteter i området eftersom vi inte kunde säkerställa säkerheten för vår personal och patienter. Vi blev tvungna att omvärdera de problem vi stött på och hur vi bemöter utbrottet. Vi bestämde att vi behövde arbeta närmare lokalsamhället och verkligen lyssna på befolkningens hälsobehov. Vi började erbjuda gratis vård för alla sjukdomar som drabbar människor här såsom malaria, mässling och diarré. Vi byggde brunnar så att människor faktiskt kunde tvätta händerna enligt våra instruktioner för att minska smittspridningen. Vi satte upp center för misstänkta ebolafall på  de lokala vårdcentralerna så att patienterna slipper resa till andra områden för diagnos och isolering. Genom att adressera de faktiska behoven och hälsoprioriteringarna av lokalsamhället så började de lita på oss. Tyvärr så har inte detta tillvägagångssätt inte genomsyrat hela insatsen och det finns fortfarande en generell misstro. I många områden vägrar människor fortfarande att gå till behandlingscentren när de är sjuka, och andra vägrar fortfarande att vaccinera sig. 

Efter ett år har fler än 2600 människor blivit smittade av ebola och fler än 1700 personer har dött.

Jag blir så ledsen när jag ser familjer och samhällen slitas itu av ebola. Det hade inte behövt vara så här. Och om det inte sker en drastisk förändring i hur ebolainsatserna hanteras så kommer utbrottet inte att stoppas inom närmsta framtid. 

Efter ett år har fler än 2600 människor blivit smittade av ebola och fler än 1700 personer har dött. Idag tänker jag på alla människor som har blivit påverkade av sjukdomen. Jag hoppas att en förändring kommer snart!"

Annons