av Afrikagrupperna

Framtiden i Västsahara: Samtal eller vapen?

Förra veckan var det FN:s ”International week of solidarity with the Peoples of Non-self-governing territories” (25-31 maj). För tre månader sedan befann jag mig i det västsahariska flyktinglägret Smara i sydöstra Algeriet. Lägrer är bebott av västsaharier som förnekas sin rätt till självstyre. Marockos olagliga ockupation av Västsahara som tvingat ut cirka 160 000 människor i den algeriska öknen är världens längst pågående flyktingsituation.

Foto: Juan Obregon, Emmaus Stockholm
Nyhet

Precis hemkommen från Smara och Sahara marathon var jag full av intryck och ville skriva om varje möte som berört och om varje ny insikt. Nu med lite tidsmässig distans till Smara kan jag se att varje möte, insikt och personlig berättelse färgas av ett gemensamt tema. Nämligen den ständigt närvarande och aktuella diskussionen: valet mellan att ta till vapen igen eller att fortsätta tro på en process med fredliga lösningar, diplomati och politik.

Besvikelse och frustration i flyktinglägren

Frågan bärs och avvägs av varje person vi fick möjligheten att träffa under veckan i Smara. Alla pratar om det, räds det, önskar det, motarbetar det. Åsikterna är naturligtvis olika hos olika människor. Men alternativen är ständigt närvarande i varje medvetande. Den äldre generationen har egna minnen av kriget mellan Marocko och Polisario på 70- och 80- talen. De minns smärtan av att förlora anhöriga, de minns krigets fasor. Den yngre generationen däremot, som är födda i lägren, har inga egna minnen. De är födda i flyktingläger, de har väntat hela sina liv på att bli fria. På att få återvända till ett land de aldrig sett. Viljan att ta upp vapnen igen är starkare bland dem då hopplöshet och sysslolöshet driver fram en frustration. De ser sina ledare förespråka fredliga metoder men ser också att de fredliga metoderna inte tar dem någonstans. Tvärtom går EU gång på gång emot sin egen domstol och förhandlar fram nya handelsavtal med Marocko som inkluderar resurser från ockuperade Västsahara. Varje EU-beslut följs noga och leder till ytterligare besvikelse och ökad frustration i lägren.

Nelson Mandela är en förebild

Det ligger något djupt tragiskt i detta. Omvärldens passivitet och därmed tysta godkännande av Marockos agerande verkar bevisa att fredliga metoder inte leder någon vart. Det är de fredliga metoderna som målat in cirka 160 000 västsaharier i ett bortglömt, sandigt hörn i den algeriska öknen. Det pågår inget krig, det är ingen humanitär katastrof, det är ingen naturkatastrof, det är ingen akut svält. Det är inget som media tjänar på att lyfta. Att ta till våld däremot skulle fånga omvärldens uppmärksamhet. Krig skulle få tidningarna att skriva. Våld skulle ge en ung frustrerad generation en möjlighet att agera mot det förtryck som hela deras liv präglats av.

Men våld skulle också innebära enorma offer och lidande. Det finns också många unga i flyktinglägren som engagerar sig för att sprida kunskap om fredliga metoder som vägen framåt. Referenser till andra frigörelsekamper som lyckats med fredliga metoder är vanligt förekommande och fungerar som inspiration. Nelson Mandela är en förebild.

Vad händer nu?

Så, under denna internationella vecka för solidaritet med människor som lever i förtryck och förnekande till självstyre, hur tänker omvärlden agera för Västsahara? Hur ska solidaritet visas? Tänker vi fortsätta visa västsaharierna att det är ett krig som ”behövs” för att omvärlden ska reagera? Ska västsaharierna fortsätta bestraffas med ignorans för valet att lita på en fredlig process? Är omvärlden så cynisk? Om västsaharierna beslutar sig för att ta till vapnen igen ska vi minnas att det är omvärldens svek som pressat fram det beslutet. Våldet kommer då att vara en reaktion på det våld som den marockanska regimen, med omvärldens tysta godkännande, utövat i 43 år. Eller ska vi istället använda denna vecka och visa solidaritet med alla unga som ideellt engagerar sig i att förespråka fortsatta fredliga metoder? Historien har lärt oss att sådana endast fungerar om en solidarisk omvärld backar upp och stöttar kampen. Vi har ett val att göra.

Boel Johnsson, organisationsutvecklare Afrikagrupperna

Annons