Cirka 20 procent av befolkningen befinner sig på flykt och många gömmer sig i bushen eller sitter fast i sjukhus, kyrkor eller moskéer. Nyligen har kollektiva attacker mot den muslimska minoriteten tvingat många av dem att fly landet.

Ex-Seleka strider mot anti-Balaka-milisen och en kriminell grupp som utnyttjar den rådande oron i landet. Läkare Utan Gränser arbetar i många av de byar som drabbats hårdast, som Bossangoa, Boguila och Bangui.

Ronald Kremer är medicinsk samordnare och har just avslutat sitt uppdrag där.

Hur länge har Läkare Utan Gränser arbetat i Centralafrikanska republiken?

 - Vi började arbeta i Centralafrikanska republiken för över tio år sedan på grund av att det fanns ett stort vårdbehov och brist på infrastruktur. När jag ser tillbaka på det här året trodde jag aldrig att en redan svår situation skulle försämras än mer. Våldets omfattning har varit massiv. Tusentals människor saknar tillgång till kliniker och sjukhus. De har flytt sina hem i skräck och gömmer sig fortfarande i bushen eller i grannländerna.

Hur sårbara är människorna i byarna nu?

 - Det finns till exempel 1 500 muslimer kvar i Banguis PK12-område och de är omgivna av fientligt inställda grupper som inte vill ha dem i landet eller som vill se dem döda. De senaste granatattackerna och skottlossningen har förvärrat situationen och ökat deras rädsla. Det är också en svår plats för oss att arbeta på, men behovet av hjälp är väldigt stort. Under en dag kan vi göra över 200 medicinska undersökningar. Förra veckan var jag i Boguila i den norra delen av landet dir våldet har spridit sig. Under en timme kom flera patienter in med skottskador.

En kvinna som kom in hade huggits i armen med en machete. Hon varken grät eller skrek, men jag kunde se skräcken i hennes ögon. Rädslan är så utbredd bland befolkningen att paniken att det ligger nära till hands att fly. Mödrar tar sina barn från sjukhuset och flyr in i bushen. Det beror på deras tidigare erfarenheter. För strax över en månad sedan fick jag ett samtal från vårt medicinska team i Bosangoa.

De berättade att femton lastbilar evakuerade muslimer till Tchad. Människor tryckte på för att komma med på lastbilsflaken. Det var mycket känslor både bland vår personal och bland flyktingarna. Många av dem har bott i Centralafrikanska republiken i flera generationer och ville inte lämna landet men såg inga alternativ för att känna sig säkra.

Vilka problem stöter Läkare Utan Gränser på?

 - Malaria är den främsta dödsorsaken. Vi ser även hudproblem, luftvägsinfektioner, allvarligt undernärda barn och patienter med skottskador och sår efter spjut och machetes. Jag åkte ut med våra mobila kliniker till en by som heter Benzambe som ligger norr om Bossangoa. Det är ingen lätt resa att göra eftersom det i princip är väglöst land. Det som slog mig var att det var så många i byn som kom till kliniken och erbjöd sig att hjälpa till. Medan vi var där anlände några krigsskadade bak på motorcyklar.

En kvinna i trettioårsåldern hade flytt under en attack mot hennes by. Hon hade skjutits i magen tolv timmar tidigare. Hon var väldigt sjuk, men fortfarande vid medvetande. Ju längre man väntar med att behandla en sådan skada, desto större är risken för infektioner och andra komplikationer. Som tur var lyckades vi förflytta henne och andra tillsammans med en läkare till sjukhuset i Bossangoa.

Vilka är de största utmaningarna som befolkningen har framför sig?

 - Jag är bekymrad över människornas mentala hälsa. Hundratusentals människor som har sett förfärliga saker, de har förlorat familjemedlemmar och vänner och själva flytt ut i bushen eller till grannländerna.

Malarian kommer att öka dramatiskt när regnsäsongen startar och undernäring är ett stort orosmoment. När människor är på flykt så kan de inte arbeta på fälten och mycket av jordbruksmarken har medvetet förstörts eller bränts. Sedan är det de som under stor fara lyckats fly från Centralafrikanska republiken till Tchad eller Kamerun. Läkare Utan Gränser försöker att behandla dem där.

När de befinner sig på en säker plats väcks många av de större frågorna. Vad ska de arbeta med? Hur ska deras barn kunna gå i skolan? Vad ska de göra i ett land som de inte betraktar som hemma?