Som samordnare för projektet var Jessie bland annat ansvarig för säkerheten. Hon har tidigare varit på uppdrag för Läkare Utan Gränser i konfliktfyllda och våldsamma miljöer i Jemen och Kongo-Kinshasa. Hon beskriver sin tid i Centralafrikanska republiken som den svåraste.

Vilka är Läkare Utan Gränsers patienter på Community-sjukhuset i Bangui och vilka skador har de?
 – I Bangui behandlar vi främst män mellan 20 och 35 år, de flesta av dem har deltagit i striderna. Kvinnor och äldre är en minoritet och de som kom till oss hade befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. Barn under 15 år behandlas på en annan vårdinrättning i Bangui, som är inriktad på pediatrik.  Men alla de patienter som kom utifrån, från byar och provinser som bränts ned och plundrats och som körts till sjukhuset av Internationella Rödakorskommittén eller av våra team, var kvinnor och barn.

 – Nästan alla våra patienter är våldsoffer. Den vanligaste skadan är skottsår och skador efter granater, efter det kommer kniv- och macheteskador.  Nästa kategori skadade är offer för lynchning, fångenskap och tortyr. Sedan kommer de som skadats när de flytt för sina liv. Skadorna är nästan alltid desamma, även om antalet granat- och knivskadade och patienter som utsatts för fångenskap och tortyr är högre under vissa perioder, beroende på vilken typ av strider som varit.

Vilka hinder och begränsningar mötte du i ditt arbete?
 – Bristen på säkerhet är det främsta problemet och det är det som gör det svårt för oss att utföra vårt arbete. Vi måste till exempel fördela tiden annorlunda, då personalen inte kan vara kvar på sjukhuset efter att utegångsförbudet startar klockan 18, det är för farligt. Vi måste göra ett  helt dygns arbete under de 11 timmar vi är där. På grund av tidsbristen tvingades vi ofta att skjuta upp operationer till nästa dag, eller ibland till flera dagar senare.

 – Situationen innebar att vi inte kunde ha några eller bara få av sjukhuspersonalen där på nätterna. När det var dags för oss att lämna sjukhuset fick vi lämna patienterna  utan medicinsk hjälp. Vi visste inte om de skulle vara vid liv när vi kom tillbaka.

Som projektsamordnare var du ansvarig för teamens säkerhet. Hur gick det?
 – Det tog en enorm tid. Situationen var kaotisk med beväpnade män som kom och gick på sjukhuset, beväpnade patienter och familjemedlemmar och besökare som kanske också bar vapen. En del av dem vägrade lämna ifrån sig vapen i sjukhusentrén. Det var omöjligt att visitera alla. De var rädda för sin säkerhet och väldigt misstänksamma. Det komplicerade situationen ytterligare.

 – Sjuksköterskan Becky är ansvarig för den postoperativa vården och fick hela tiden påminna patienter och besökare om att ”sjukhus är ett ställe dit man kommer för att få medicinsk vård – konflikter får stanna utanför”. Patienterna är inlagda på samma ställe, oavsett folkgrupp eller religion.  Vi pratade mycket med våra patienter, liksom med dem som bodde på sjukhusområdet. Vi fick förklara vår policy för patienterna och deras familjer. Det tog också mycket tid. Men jag tror att trots det dagliga hotet mot patienterna och närvaron av vapen på sjukhuset så respekterade människorna vårt arbete och accepterade våra regler. Men det fanns kvällar när vi åkte därifrån och undrade om alla patienterna skulle finnas kvar när vi kom tillbaka. Det var hemskt.

 – Säkerheten utanför och runt sjukhuset var lika viktig. Jag var i kontakt med Thomas som är landchef. Jag höll honom informerad om skottlossningar eller de beväpnade gruppernas förflyttningar och han gjorde detsamma. Han var ett enormt stöd. Han kunde komma till sjukhuset vid en allvarlig incident eller när det kom en våg av patienter för att hjälpa oss att hantera alla människorna. Vi fattade beslut som rörde teamens aktivitet gemensamt, som när de skulle avbryta arbetet eller evakuera för att det var för farligt att vara på sjukhuset. Det hade varit mycket svårare att hantera själv.

Var du rädd?
 – Ja. En del av de beväpnade männen på sjukhuset skrämde mig. Jag var tvungen att kliva emellan för att rädda en patient från lynchning. Hans motståndare stirrade på mig med hat i blicken.

 – Jag var även rädd när vi åkte bil och det var skottlossning, när vi stötte på stridande som såg riktigt farliga ut och när vi såg döda människor på vägarna. Jag var rädd där vi bodde också. Det var skottlossning i kvarteret. Det hände nästan varje kväll, men den del kvällar var det värre. En del kulor träffade vårt hus.

 – Jag var även rädd för att fatta ett felaktigt beslut när vi evakuerade teamen eftersom jag hade ansvar för deras säkerhet.

Hur var uppdraget i Centralafrikanska republiken jämfört med de andra uppdrag du varit på för Läkare Utan Gränser?
 – Den konstant spända situationen och den komplexa konflikten. På mina tidigare uppdrag var det tydligt vilken grupp som hade en konflikt med vilken. I Centralafrikanska republiken har striderna utvecklats till att även ske  internt inom grupperna. Alla slåss mot alla idag. Det ökade våldet, omfattningen av det, det hat som det skapar och denna ilska som leder till att man vill döda och lemlästa, allt det var riktigt tungt. Såren och skadorna, speciellt knivsåren, var hemska.

 – Den tunga arbetsbördan var försvårade situationen också. Vi hade flera vågor av stor patienttillströmning där majoriteten var allvarliga fall. Det är ovanligt. I Bangui var de svåra fallen många fler än patienterna med mindre skador. Till och med en ”vanlig dag” var mycket värre än vad jag var van vid.

 – Bangui är det svåraste uppdraget som jag har varit på. Som tur var så var teamen väldigt bra. Vi hade en enorm sammanhållning både i jobbet och där vi bodde. Den centralafrikanska personalen arbetade också hårt. Det var det och att lyssna till Janis Joplin på kvällarna som räddade oss.

Var det någon patient som du ömmade särskilt för?
 – Det fanns flera. Idriss hade fått en svår huvudskada. Hans ansikte hade slitits sönder. Vi fick spänna fast honom vid sängen när vi var tvungna att åka och han var väldigt skärrad. Vi visade personalen som var kvar hur de skulle ge honom smärtstillande medan vi var borta. Han dog under natten.

 – En annan man kom till oss, gående, med halsen uppskuren och luftstrupen öppen. Han hade machetesår på baksidan av halsen och ett öra hade huggits av. Han hade torterats i fyra dagar. Han dog dagen efter.

 – Sedan var det Michael som huggits i halsen och bröstkorgen. Hela teamet fick rycka in. Hans tillstånd stabiliserades och det kirurgiska teamet gjorde en fantastisk insats. Han mår bra och kan röra sin arm igen. Det var en seger.

– Jag tänker även på patienterna i det ortopediska tältet. De var där en vecka i taget. De tillhörde olika sidor i konflikten men låg sida vid sida, lugna och ganska avslappnade, trots sina konflikter. Allt det som gjorde dem till fiender hade de lämnat på utsidan, berättar Jessie Gaffric.