nyhet av

”Det här är den värsta humanitära katastrof jag har upplevt”

Masumi Yamashina tillsammans med barn vid en av flyktingförläggninarna i Juba, Sydsudan. Foto: © UNICEF/Doune Porter
Trots att en överenskommelse om eld upphör skrevs under i slutet av januari, har våldet återigen trappats upp i Sydsudan. Enligt nya rapporter har nu så många som 900 000 människor tvingats fly från sina hem sedan konflikten började. Hälften av dem är barn. UNICEFs Masumi Yamashina, specialist inom skydd av barn, vittnar här om sina upplevelser under en vecka i staden Malakal.

När jag började arbeta för UNICEF hade jag aldrig kunnat tro att jag en dag skulle vara med och begrava döda barn. Men efter att våldet skakat Malakal förra veckan var det precis vad jag fick göra.

Jag kom till Malakal från Juba med en känsla av optimism, en känsla som delades av mina medarbetare i UNICEF och andra hjälparbetare. Optimism inför vad vi skulle kunna göra för barnen och deras familjer som tvingats fly, och som nu sökte skydd vid FN:s förläggning för skydd av civila. Jag skulle hjälpa ensamma barn, söka efter deras familjer och ordna fosterhem åt dem. Vi skulle ordna barnvänliga trygga platser. Vi var positiva och vi hade en plan.

Det var på måndagen. När vi vaknade på tisdagen var allting förändrat. Tystnaden bröts plötsligt av skottlossning. Rykten om att oppositionella styrkor skulle anfalla staden visade sig vara sanna. Vi sprang till bunkern för att söka skydd, men den fylldes snabbt av familjer på flykt. Så vi kröp ihop utanför och hoppades på det bästa.

Läget var väldigt spänt även inne i lägret och snart blev det bråk mellan män från olika etniska grupper. Det var fruktansvärt. När natten föll var vi fortfarande inte trygga och nästa morgon var det likadant. Mot slutet av andra dagen sedan attacken började fanns det 17 döda kroppar inne i lägret. Vi kunde inte lämna dem där, och medan vi begravde dem såg vi barn gå omkring med vapen. Några var inte äldre än tio år.

Tiden gick och striderna fortsatte. Vi började få slut på mat och vatten. Några kvinnor och hjälparbetare riskerade sina liv för att hämta vatten till familjerna i lägret. Det låg döda kroppar i floden.

På fredagen hade striderna mattats av något och vi kunde börja arbeta igen. Jag gav vatten och vätskeersättning till barn. Vi började identifiera ensamma barn för att skydda dem, och tog hand om våldtäktsoffer. Adrenalin och laganda gjorde att vi höll oss uppe under den här fruktansvärda tiden, vi visste att vi var tvungna att fortsätta för att hjälpa barnen och deras familjer.

På söndagen fick jag möjlighet att återvända till Juba med flyg. Jag ville stanna, men var för utmattad. Jag har arbetat i Afghanistan, i Sri Lanka under konflikten 2009, i Zimbabwe och i Kina efter jordbävningen 2008, men det här är den värsta humanitära katastrof jag har upplevt. Och som vanligt är det kvinnor och barn som lider mest.

Jag är rädd att fortsatta strider kan hota vårt arbete för barnen, och vi måste se till att allt de behöver finns på plats innan regnperioden börjar om några veckor. Det är fruktansvärt, men tillsammans med mina kollegor i UNICEF kommer jag att åka tillbaka till Malakal, för barnens skull.

Masumi Yamashina
Specialist inom skydd av barn på UNICEF Sydsudan

Taggar

Krig & fred Flykt & migration