av Diakonia

Demokratin går bakåt i Latinamerika - men folket står emot

Demokratiarbetet i Latinamerika går kraftigt bakåt och allt fler partier ser en valvinst som en fribiljett till statsbudgeten. Samtidigt finns det största hotet mot makten nu hos alla de människor som vet vad de har rätt till och är beredda att gå ut på gatorna för att få det.

Demonstration i samband med det senaste valet i Colombia.
Nyhet

För 15 år sedan jobbade jag i Centralamerika, också då för Diakonia. På den tiden var vi väldigt optimistiska. Vi såg demokratin och rättighetsarbetet avancera. Vi såg och stöttade människor och grupper som ville mobilisera för att delta i demokratibygget på lokal och nationell nivå. Visst var det ibland trögt, visst fanns det bakslag, men det gick framåt, och det var relativt riskfritt. Det var säkert delvis på grund av samma optimism som Sverige år 2007 beslutade att fasa ut biståndet till El Salvador, Nicaragua, Honduras och Peru. Biståndet skulle koncentreras och prioriteras till framför allt Afrika, där de ekonomiska parametrarna per capita var lägre.

Valvinst = fribiljett till statsbudgeten?

Tyvärr har våra samarbetsorganisationer i Centralamerika sedan dess i hög grad fått backa på spelplanen. Om det var anfall som gällde för 15 år sedan är det försvar som gäller idag. Det finns många exempel, jag vill nämna några:

Grundlagarna i Honduras och Bolivia tillåter inte att en president väljs om, men genom att fylla de högsta domstolarna med allierade lyckas sittande presidenter komma undan med att hävda att grundlagen utgör ett olagligt hinder för utövandet av deras mänskliga rättigheter. I november omvaldes således Honduras president Hernandez i ett av de mest flagrant riggade val kontinenten upplevt och trots stark kritik från civilsamhället sitter han kvar.

I november omvaldes  Honduras president Hernandez i ett av de mest flagrant riggade val kontinenten upplevt

I Guatemala slängs i dagarna FN:s antikorruptionskommission CICIG ut ur landet. Beslutet är en direkt order från president Jimmy Morales, liksom inreseförbudet för CICIG:s chef Iván Velásquez. Det förra beslutet är han sannolikt inte behörig att fatta på egen hand, och det senare har förklarats olagligt av konstitutionsdomstolen, vilket gör att förbudet är att betrakta som en teknisk statskupp. Detta agerande är förstås juridiskt och moraliskt oförsvarbart, men skyddar presidenten och stora delar av kongressen och korrupta företagsledare från att hamna i fängelse.

Den antiterroristlag som plötsligt dök upp i somras ger Nicaraguas president Ortega juridisk grund för att i princip fängsla alla kritiker

I Nicaragua är situationen ännu värre. Den antiterroristlag som plötsligt dök upp i somras ger president Ortega juridisk grund för att i princip fängsla alla kritiker. Att lagen står i konflikt med grundlagen och andra lagar är inget problem, eftersom blotta påtalandet av denna omständighet i princip blivit olaglig. Med presidentens direkta kontroll av polis, domstolar, kongress, valmyndighet och de största medieföretagen är det svårt att se ljuset i tunneln just nu.

Situationen i flera länder i Latinamerika får mig att undra om det helt enkelt varit så illa att somliga partier alltid har betraktat valvinster som en fribiljett till statsbudgeten snarare än ett ansvar för nationell välfärd och utveckling. Som ett pris, en vinst, i utbyte mot en skicklig och manipulativ valkampanj.

IT-revolution ökar kunskap om rättigheter

Men allt är långt ifrån dystert. En annan viktig skillnad mot tidigare, liksom en delförklaring till dessa ledares auktoritära styre och förtryck, är den kapacitet och den kraft befolkningen i dessa länder i dag besitter. För 15 år sedan satsade vi massivt på att öka kunskapen om medborgarnas rättigheter och staternas skyldigheter. I dag är detta i princip allmängods. Samtidigt har IT-revolutionen och tillgången till information inte bara nått den urbana medel- och överklassen. Även långt ute i avlägsna byar finns tillgång till internet och människor har i dag en mycket tydligare uppfattning om vilket liv de har rätt till, av hur det skulle kunna vara.

Människor har i dag en mycket tydligare uppfattning om vilket liv de har rätt till, av hur det skulle kunna vara

Det finns dessutom vid det här laget gott om erfarenhet av kraften i massmobilisering, även om det inte alltid ger konkreta resultat. Vi såg det nyligen i Colombia när den första fredsuppgörelsen med FARC förlorade i folkomröstningen trots att både den unga och den mest drabbade delen av befolkningen röstade för. Ett nytt, urvattnat avtal blev sedan godkänt av kongressen, utan folkets medverkan. Vi såg det i Peru när de så kallade fujimoristerna helt lagvidrigt lyckades trixa ut massmördaren Alberto Fujimori ur fängelset som i dag är beordrad tillbaka. Vi såg det i Honduras när Hernandez stal valet. Vi såg det efter korruptionsskandalerna i Guatemala 2015, som slutade med president Pérez Molina inom lås och bom. Vi såg det i Nicaragua i somras med gatorna fyllda till bredden av fredliga demonstranter så långt ögat kunde nå.

En arabisk vår sjuder under ytan

För de eliter som sedan urminnes tider har skott sig på fattigdomen på världens mest orättvisa kontinent utgör kapaciteten till folklig snabb mobilisering ett mycket större hot än internationell kritik. Eller för den delen lagar och rättsstatliga och demokratiska institutioner, vilka så uppenbart går att ta kontroll över. De vet att en arabisk vår ligger och sjuder under ytan, vilket kan bli slutet för dem. De vet att framför allt den yngre, mest orädda och samtidigt mest uppkopplade generationen är på väg att tappa tålamodet.

För de eliter som sedan urminnes tider har skott sig på fattigdomen på världens mest orättvisa kontinent utgör kapaciteten till folklig snabb mobilisering ett mycket större hot än internationell kritik

Särskild kontroll utövas därför systematiskt direkt på det civila samhällets organisationer, ledare, människorättsförsvarare och andra ”kuppmakare” genom lagar, kontrollmekanismer, hot, våld och mord, eller genom att försöka begränsa bistånd till ofarliga projekt som inte hotar maktstrukturerna. Sådana lagar är antingen redan stiftade eller ligger på bordet i alla länder Diakonia arbetar i idag i Latinamerika, och vi som Diakonia måste själva vara väldigt försiktiga med allt vi gör och säger så att vi inte blir olagliga och utkastade. Grundlagsvidrigt eller inte.

Under 2017 utfördes över 300 mord på människorättsförsvarare, de flesta i Latinamerika, och det blir bara värre

När jag ser tillbaka på hur människor och sociala rörelser stadigt flyttat fram sina positioner under dessa år kan jag undra självkritisk om vi borde förstått att vi skulle hamna här, åtminstone efter den arabiska våren. Om det internationella samfundet hade förstått utvecklingen kanske det hade hängt kvar ett tag till, för även om regimerna framför allt räds hotet inifrån spelar den internationella arenan roll.

Ett krig mot jämställdhet, HBTQ och feminism

Jag har länge saknat en adekvat analys av grundorsakerna till det som vi i branschen brukar kalla krympande demokratiskt utrymme. Fokus i de flesta studier har i stället legat på hur detta krympande tar sig uttryck, inte minst i Civicus årliga uppföljning av världens alla länder där bara fyra procent i dag betraktas som helt öppna demokratier. Under 2017 utfördes över 300 mord på människorättsförsvarare, de flesta i Latinamerika, och det blir bara värre.

När jag ser tillbaka på hur människor och sociala rörelser stadigt flyttat fram sina positioner under dessa år kan jag undra självkritisk om vi borde förstått att vi skulle hamna här, åtminstone efter den arabiska våren

Under 2018 kom flera rapporter som försökte teckna en förklaringsmodell av detta krympande utrymme. Förenklat kan man säga att förklaringarna går ut på att den formella demokratin är underställd och kontrollerad av ekonomiska intressen och en ekonomisk modell som inte lyckas, eller knappast ens försöker, minska klyftorna, orättvisorna och korruptionen i samhället. Denna situation skapar frustrerade grupper som lätt faller offer för populistiska politiker vars diskurs utmålar dels den priviligierade eliten och etablissemanget, eller varför inte helt andra grupper, eller utländska intressen, som fienden. Till denna elit associeras även professionella lokala och internationella organisationer som vår egen, då våra agendor och förespråkande av globala normer hotar det vi-och-dom-tänk populisterna spelar på.

När demokratins institutioner mest verkar användas för de rika och mäktigas syften kan man förstå om folk till slut känner sig villiga att pröva något nytt, även om det verkar bakåtsträvande, reaktionärt, auktoritärt eller till och med lite crazy

Organisationernas existens hotar också de traditionella värderingar populisterna säljer för att mobilisera stöd, inte minst från evangelikala grupper med reaktionär syn på könsroller. De värderingarna har nu blivit en värdefull politisk valuta som sprids som löpeldar över kontinenten i vad som börjar likna ett krig mot jämställdhet, HBTQ och feminism. Allt detta händer inte i samma utsträckning överallt i Latinamerika, men stämmer väldigt bra på det senaste exemplet Brasilien, liksom USA och många andra länder.

Ett massivt uttåg ur Centralamerika

Allt kan dock inte förklaras med populism, opportunism och manipulation. Många är legitimt trötta på att ingen någonsin verkar få bukt med korruptionen och orättvisorna i samhället. När demokratins institutioner mest verkar användas för de rika och mäktigas syften kan man förstå om folk till slut känner sig villiga att pröva något nytt, även om det verkar aldrig så bakåtsträvande, reaktionärt, auktoritärt eller till och med lite crazy. Eller så ger man upp och ansluter sig till det massiva uttåget ur Centralamerika i de nu berömda karavanerna. I Venezuela har inte bara demokratin kollapsat utan även dragit med sig den en gång så starka oljeekonomin efter år av misskötsel och korruption. Fyra miljoner venezuelaner ur alla samhällsklasser sprids nu över kontinenten alltmedan hökarna samlar sig i ett geopolitiskt spel om naturresurser, och ingen är förvånad.

Upplysta och orädda ungdomar och korrupta samvetslösa makteliter, ofta lynniga och nervösa likt skadade rovdjur i ett gladiatorspel utan internationell publik

I denna kamp står vi och våra samarbetsorganisationer idag, mellan demokrati och diktatur, mellan nationalism och internationalism, mellan kontinentens indignerade, upplysta och orädda ungdomar och dess korrupta samvetslösa makteliter, ofta lynniga och nervösa likt skadade rovdjur i ett gladiatorspel utan internationell publik. Sverige, med sin feministiska politik och sitt historiska fokus på demokrati och mänskliga rättigheter, står på rätt sida i denna kamp och måste stå fast när tidigare allierade i det internationella samfundet överger Latinamerika för att i stället prioritera regioner som är lättare att samla pengar till eller som gynnar egna nationalistiska och populistiska politiska intressen. Inget mindre än de mänskliga rättigheterna som global norm står på spel, och utgången känns helt oviss.

Mattias Brunander
Regionchef Latinamerika

Annons