Indien har lagar och regler som skyddar manliga och kvinnliga anställda i den formella sektorn, men trots det har under de senaste decennierna skapats en gynnsam miljö för företag och investerare där arbetsskyddande lagar förbisetts.

Siffror från National Commission for Enterprises in the Unorganized Sector visar att hälften av alla arbetare i Indiens formella sektor är informellt anställda, vilket betyder att arbetarna varken har ett säkert anställningsavtal eller ges social trygghet. Dessutom har informellt anställda i den formella sektorn ökat över tid, vilket tyder på ökad användning av korttidskontrakt i syfte att öka vinster och undvika lagar. Dessa trender tyder på en mer sårbar situation för arbetare där de lättare kan utnyttjas.

Textilindustrin ses som en av de förmånligaste industriella sektorerna i Indien och bidrar med ca 5 % av landets BNP. Samtidigt är sektorn, med ca 40 miljoner anställda, också en av de största arbetsgivarna. Majoriteten av Indiens textilindustri är etablerad i delstaten Tamil Nadu. De flesta som jobbar i industrin är unga ogifta kvinnor, vilket är ett resultat av hemgiftssystemet, ”Sumangali”. Systemet introducerades i Tamil Nadu under 90-talet för att locka kvinnlig billig och flexibel arbetskraft och byta ut den permanenta manliga arbetsstyrkan i fabrikerna. Programmet erbjuder en anställning på tre år, kost och logi samt efter fullbordat kontrakt 40 000 rupier (ca 5200 SEK).

Ca 60 % av de som arbetar under Sumangali är daliter, som kommer från fattiga förhållanden med föräldrar som ofta är skuldsatta och har lågavlönade jobb. I brist på andra jobbmöjligheter på landsbygden ses detta som en möjlighet för familjers försörjning men också för att bidra till döttrarnas hemgift, som trots lagförbud fortfarande förekommer runtom i Indien.

Kvinnornas livs- och arbetsförhållanden har visat sig ha stor påverkan på deras mentala hälsa. Många har varken signerat eller läst sina anställningsavtal.

Väl på plats är det inte som kvinnorna blivit lovade. De har en begränsad rörelsefrihet då de inte varken har tillåtelse att lämna fabriken eller bostaden på fritiden. Rapporter berättar om fråntagna telefoner, långa arbetspass, påtvingad övertid och nattskift, ständigt bevakande chefer och bristfälliga hälso- och säkerhetsrutiner.

Kvinnornas livs- och arbetsförhållanden har visat sig ha stor påverkan på deras mentala hälsa. Många har varken signerat eller läst sina anställningsavtal. De får heller inga lönebesked och lönen betalas alltid ut kontant, vilket gör att de inte vet om de blivit ersatta för sin övertid. Fackförbund är förbjudna på området och p.g.a. den begränsade rörelsefriheten och rädsla för repressalier är det omöjligt för arbetarna att ta reda på sina rättigheter eller organisera sig. Dessutom anställs kvinnorna som lärlingar, fastän lärlingsperioden enbart är tre månader.

Utan skydd av existerande arbetslagar och kontroll lämnas de unga kvinnliga daliterna åt sitt öde för att bidra till tillväxtens Indien.

Arbetsförhållandena under Sumangali är en form av bundet arbete där kvinnorna ständigt blir utnyttjade och marginaliserade. Oftast är det daliter, med redan låg status, som tvingas ta dessa osäkra jobb med låg lön, vilket lämnar dem sårbara för risken av exploatering. Utan skydd av existerande arbetslagar och kontroll lämnas de unga kvinnliga daliterna åt sitt öde för att bidra till tillväxtens Indien. Den indiska regeringen har och lägger stort fokus vid ekonomisk tillväxt för skapande av arbete – frågan är bara vilka slags jobb som skapas?

Text och bild: Katarina Lindgren Cortés, praktikant på Svalornas kontor i Bangalore, Indien, under höstterminen 2015.