Att kvinnor löper en oproportionerlig risk att drabbas i epidemier - eller pandemier som den vi ser nu - är egentligen ingen nyhet. I de allra flesta samhällen tillbringar män mera tid utanför hemmet, vilket kan öka risken för smitta. Men kvinnors roll som vårdgivare, både inom sjukvården och privat i familjen och släkten, ökar å andra sidan kvinnors exponering, inte minst vad gäller sjukdomar som främst smittar vid nära kontakt.
Redan 2007 beskrev Världshälsoorganisationen WHO i en rapport hur genus inverkar på kvinnors och mäns exponering för virusinfektioner. Och traditionella könsroller avgör fortfarande hur och var vi tillbringar vår tid. I en analys av 104 länder fann WHO att kvinnornas andel av arbetskraften inom hälso- och sjukvården uppgick till 70 procent. Enligt uppgifter i den medicinska tidskriften The Lancet var över 90 procent av hälso- och sjukvårdspersonalen i den hårdast drabbade Hubei-provinsen i Kina kvinnor.
Det finns en uppenbar risk för att de olika åtgärder som myndigheter och regeringar i snabb takt beslutar om slår olika mot kvinnor och män. Därför menar Amnesty att alla åtgärder måste baseras på genusanalyser så att kvinnors, flickors och icke-binära personers rättigheter skyddas och att de får det stöd och den vård de behöver.
Tidigare erfarenheter av utbrotten av ebola i delar av Afrika, visar exempelvis att resurser för sexuell och reproduktiv hälsa togs i anspråk för att bekämpa epidemin. Det ledde till att mödradödligheten i regionen istället ökade, skriver The Lancet.
I många samhällen saknar kvinnor egenmakt att själva bestämma om och när de ska uppsöka vården. Ibland erbjuds de också sämre vård och behandling än män, vilket inverkar negativt på deras hälsa och liv.
När skolor stängs stannar sannolikt kvinnor hemma med barnen i större utsträckning än männen, givet de traditionella könsroller som lever kvar i alla delar av världen. När människor uppmanas hålla sig hemma eller friställs och inte längre har ett arbete att gå till, kan livet förändras drastiskt. Det gäller inte minst för alla de kvinnor och barn vars hem är en otrygg plats att vara på. Karantän och minskade sociala kontakter kan helt enkelt vara förödande. I dagarna rapporterade ETC i en artikel att antalet anmälningar om våld i hemmet ökade i Kina och att liknande signaler finns i Europa.
Samtidigt riskerar möjligheten till stöd, hjälp och skydd att påverkas - även i Sverige. Järfällas kvinnojour meddelar på sin hemsida att de utifrån Folkhälsomyndighetens rekommendationer inte längre tar emot hjälpsökande fysiskt i sin öppna stödverksamhet, men nås via telefon. Däremot är deras skyddande boende fortfarande igång som vanligt. Civilsamhället har en viktig roll att spela och olika organisationer använder sociala medier för att tala om att de finns där. “Vi vet att många som utsätts för sexuellt våld i sina hem nu tvingas vara hemma tillsammans med personen som utsätter dem. [...] Därför vill vi påminna om att vår chatt har öppet precis som vanligt”, skriver Föreningen Storasyster på Instagram.
Att kvinnor går i frontlinjen också i tider av COVID-19 är alldeles uppenbart. Det är de som upprätthåller den livsviktiga vården och formar stommen i civilsamhällesorganisationerna. Att kvinnors mänskliga rättigheter skyddas, respekteras och garanteras är helt centralt, både i kristider och på längre sikt.