I Colombia, som plågats i över 50 år av väpnad konflikt, skrevs historia 2016. Efter en mycket utdragen process och nej i en folkomröstning, var glädjen stor när Colombias kongress den 30 november godkände det modifierade fredsavtalet mellan gerillagruppen FARC och regeringen. Nu står Colombia inför den mycket svåra situationen att genomföra fredsavtalet och hantera de enorma utmaningarna av konfliktens konsekvenser: brott mot mänskliga rättigheter och internationella humanitär rätt, det ojämlika markägandet och behovet av hållbar landsbygdsutveckling, bristande demokrati samt bristfällig omfördelning mellan rika och fattiga regioner i landet.

Kristna Fredsrörelsen har sedan 2006 haft permanent närvaro i den fattiga regionen Chocó, vid Stilla havskusten, som sedan 1990-talet drabbats mycket hårt av den väpnade konflikten. I regionen har inte bara FARC haft stor närvaro, utan även gerillagruppen ELN som nyligen inlett formella fredsförhandlingar med regeringen, samt paramilitära grupper med nära band till den colombianska staten.

På vårt besök träffade vi Kristna Fredsrörelsens samarbetsorganisationer i regionen – ursprungsfolk och afrocolombianska etnoterritoriella organisationer – som arbetar för rätten till territoriellt, socialt och kulturellt självbestämmande. I byn Doña Josefa i kommunen Lloró träffade vi styrelsen för KrF:s medföljda organisation Cocomopoca. Styrelsens ordförande Americo berättade om den stora oron som Cocomopoca känner för att en ny massiv våldsvåg åter ska drabba Chocó och att det inte alls är en fredligare tid som väntar befolkningen i Chocó. Under februari och mars skedde flera våldsamma sammandrabbningar mellan väpnade aktörer i kommunen Lloró, på mark som kollektivt ägs av Cocomopoca och andra etnoterritoriella organisationer och som tvingat civilbefolkningen på flykt. Sammandrabbningarna har varit mellan gerillagruppen ELN och paramilitära grupper. Två dagar efter vårt besök gör civilsamhället tillsammans med FN, KrF och andra internationella organisationer en verifieringsresa för att dokumentera konsekvenserna för lokalbefolkningen av sammandrabbningarna i Lloró.

I ett känslosamt tal till Colombias kongress några dagar senare säger FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna i Colombia till politikerna att han är rädd, rädd för deras land. För att fredsavtalet mellan FARC och regeringen inte ska leda till ett slut på människorättskränkningar. Han säger att verkligheten för befolkningen som bor på de områden som FARC kontrollerar håller på att försämras och det till det sämre. Han redogör för att det i många av dessa områden finns illegal ekonomi, såsom cocaodlingar och illegal gruvdrift. Och att regeringens ambition att omvända illegala ekonomier till legala inte sker, utan att det istället är illegala grupper som håller på att ta över dessa områden. Hans tal speglar alltför väl de vittnesmål som vi just hört från organisationerna i Chocó.

Jag lämnar Chocó djupt oroad över utvecklingen av fredsprocessen och situationen för lokalbefolkningen. Risken för att internationella samfundet drar sig för snabbt ur Colombia är överhängande. Men utgången av fredsprocessen är långt ifrån given. Utan internationellt stöd till fredsprocessen, i synnerhet stöd till civilsamhället, kommer ingen varaktig fred att kunna uppnås i Colombia. Samtidigt behöver fokus och metoderna för utvecklingssamarbetet ständigt justeras. Det är positivt att Kristna Fredsrörelsen och andra internationella medföljningsorganisationer har ett pågående samtal om rollen för medföljning i relation till kontextutvecklingen och drar lärdom av medföljning under den mycket problematiska fredsprocessen i Guatemala.

Sanna Svensson
handläggare Mellanöstern, Nordafrika, Latinamerika, ämnesansvar fred- och konfliktkänslighet, demokrati