nyhet av Framtidsjorden

Att ta tillvara på allt

En krossad aprikoskärna och mandeln som finns inuti.

En aprikoskärna. För många är det något man slänger i sopkorgen. Men i byn Ledho i norra Indien finns det andra möjligheter.

Kvinnan plockar upp en handfull aprikoskärnor och sorterar dem snabbt på bordet. Kärnorna ser vid första anblick lika ut men efter en nogrannare undersökning går det se att de bittra kärnorna är lite mörkare till färgen och aningen skrovligare än de söta. Inuti aprikokärnans skal finns nämligen ytterligare en kärna som ser ut som en mandel. De söta kärnorna går att äta och smakar precis som söt mandel medan de bittra används för att tillverka aprikoskärneolja.

Vi är på besök i byn Ledho tillsammans med Rigzin Gurmet som arbetar på LEDeG och får möta byborna som odlar de aprikoser organisationen säljer. Bilfärden mellan huvudstaden Leh och Ledho är cirka fyra timmar och tjänsten att LEDeG säljer deras aprikoser är uppskattad. Att ta sig till huvudstaden och sitta och sälja på marknaden hade varit både tidsödande och omständligt. Tidigare under hösten har vi varit med på kontoret och sorterat, förpackat och satt etiketter på den färdiga produken och det var spännande att få se ytterligare en del av produktionskedjan. Vi fick även se den urgröpta stenen där byborna maler sönder kärnorna för hand för att sedan pressa ut oljan.

En stor bred sten med en urgröpning i
Stenen där byborna maler ner aprikoskärnorna

Eftersom det är brist på brasved använder byborna skalet till kärnan som bränsle i en thap som är en slags braskamin som finns i alla hem. Allt tas till vara på och aprikoserna har många användningsområden. Oftast torkas de och sorteras efter kvalité, de finare aprikoserna kallas för pating och säljs torkade som en delikatess. De av lite sämre kvalitét kallas för chuli och av dessa tillverkas bl.a. aprikosmarmelad och andra aprikosprodukter som Ladakh är känt för. I butikerna har vi till exempel hittat tvål och peelingprodukter gjord på malna aprikoskärneskal.

Efter besöket i byn sitter vi hemma hos familjen som vi bor hos igen. Sonam, som kvinnan heter lagar mat och visar när hon spinner ull för hand och det är påtagligt att hon besitter många kunskaper som har gått förlorade hos många i väst. Under den kallare årstiden blir köket ett slags vardagsrum eftersom det är oftast där det är som varmast på grund av braskaminen. Hennes engelska är begränsad men hennes två söner hjälper till med översättningen. Efter ett tag förstår vi att hon var med på utbildningen i textilfärgning som LEDeG höll i oktober som vi skrev om (läs inlägget här). Hon berättar att hon hade nytta av utbildningen och att hon lär ut sina kunskaper till andra kvinnor i byn.

Leende kvinna vid spis
Sonam sitter och lagar chapati i köket

I ett tidigare inlägg skrev vi om soluppvärmda hus och under vår vistelse hos familjen fick vi förståelse för hur kallt det kan bli i hemmen under vintern. Efter den hemlagade middagen blev vi nedbäddade i flera tjocka filtar i ett betydligt kyligare rum än köket. Detta var bara i början på december och den kallaste tiden är under januari/februari. Dagen efter fick vi en rundtur i den lilla byn och när vi slutligen satte oss bilen för att ta den skumpiga bergsvägen hem hade vi fått bättre förståelse för LEDeGs arbete med aprikosförsäljning men också vikten av solvärmda hus och att lära ut hantverk.

Taggar

Klimat & miljö