Nyhet av PeaceWorks

Att åka på en volontärresa är inte en solsemester

Åsa spenderade två månader på projektet Kigamboni Community Center i Dar es Salaam i Tanzania.

Att åka på en volontärresa är inte en solsemester, all tid är inte en dans på rosor. Men så är ju inte vardagslivet hemma i Sverige heller och det var ju vardagen för tanzanierna jag ville uppleva snarare än lata dagar på stranden.

Eftersom det var en djupare kontakt med en helt annan kultur än den jag växt upp i som jag ville åt, så räknade jag inte heller med att min tid i Tanzania skulle vara konstant underbar. Det var den inte heller, men även om jag i första taget inte kommer glömma drunkningsolyckan som skedde en dag när jag var på stranden så är det ändå alla underbara människor på projektet som jag kommer komma ihåg.

Jag var på mitt projekt i två månader och så här i efterhand förstår jag inte hur man kan uppleva att man känner Tanzania när man varit på safari i Serengeti och Ngorogoro, kanske besökt en massajby i ett par timmar, samt varit på Zanzibar i en vecka. Att jag därför valde att åka på volontärutbyte är jag väldigt glad för. Samtidigt är jag också glad att jag valde att åka på safari efter mina åtta veckor på projektet eftersom jag då fick se lite av landet utanför Dar es Salaam där mitt projekt låg. Hade jag inte gjort det hade jag nog åkt hem och precis som den som besökt landet i ett par veckor trott att jag sett hela Tanzania när jag faktiskt bara upplevt storstadslivet, som precis som i Sverige såklart är annorlunda än livet på landet.

Jag är även glad över valet att åka med en organisation; det har varit en stor trygghet att ha kontaktpersoner både på projektet, på mottagandeorganisationen i Tanzania och såklart hemma i Sverige. De har alla varit till stor hjälp med allt från att svara på alla mina frågor, till hjälp med bokning av safari, till förberedelsedagen på PeaceWorks innan resan. Jag var inte beredd på att så många av de diverse allmänna tipsen vi fick på förberedelsedagen faktiskt skulle gälla mig. Tur ändå att jag packade ner en festligare klänning då jag efter två månader hade gått på hela tre bröllop.

Det kändes också bra att det var andra internationella volontärer på projektet samt att jag fick träffa volontärer på andra projekt via min mottagandeorganisation. Detta gjorde att jag mer uppskattade att bo i värdfamilj då jag nog annars bland annat inte hade ätit lika mycket lokal mat. Jag ångrar dock att jag inte åt mer frukt. Förutom bekvämligheten att friare kunna diskutera saker man fann lite konstigt med kulturen utan att känna att man nedvärderar den (vilket verkligen inte var fallet), gjorde diskussionerna med de andra internationella volontärerna att min bild av Tanzania blev ännu mer nyanserad. Annars hade jag åkt därifrån med den naiva föreställningen att alla dricker te och äter chapati och mandazi till frukost, vilket såklart stämmer lika lite som att alla svenskar äter gröt till frukost.

Det var kul att bo i värdfamilj för att få uppleva vardagen, och deras knappa kunskaper i engelska gjorde inget, men det var samtidigt kul att de på projektet var bättre på engelska så att jag fick möjlighet att diskutera djupare frågor, vilket inte var möjligt med min värdfamilj. Det gick att ta reda på svaret på frågor som började med vad, när, hur men inte varför.

Eftersom detta var mitt första möte med en helt ny kultur så kändes det bra att välja två månader för ifall detta inte alls skulle vara min grej så skulle jag i alla fall kunna ”se ljuset i tunneln”. Så här i efterhand hade jag dock kunnat stanna betydligt längre och det kändes precis lika konstigt att åka därifrån som när jag skulle åka dit. Jag hade riktig separationsångest sista dagen och kände att det fanns så mycket jag inte hunnit med. Så jag hoppas verkligen att jag på ett eller annat sätt kommer tillbaka till Kigamboni och får fördjupa min relation till landet och människorna där och använda mig av den swahili som jag faktiskt hann lära mig!

Taggar

Volontär & utbyten