nyhet av PMU

Kvinnodagen: Rose strider för att rädda sina flickor

Rose är 43 år och mor till fem barn. Foto: Lars Klingsbo
Rose könsstympades när hon var 11 år. Förr utförde hon själv ingreppet på flickor, i dag strider hon för att hennes yngsta döttrar ska slippa det och få gå färdigt skolan. Men hon möter hårt motstånd.

En kvinna och en liten flicka kommer vandrande längs den torra och dammiga vägkanten. Båda bär de på tunga bördor, medan en man går tomhänt strax framför. Kenyas huvudstad Nairobi känns oändligt lång borta, trots att vi bara åkt i ett par timmar.

Landskapet är ännu grönt efter regntiden och boskap betar i skuggan av träd och buskar. För två år sedan, när torkan slog som hårdast, fick många herdar valla sina hjordar ända till Mombasa. Resan tog ett halvår till fots, och många djur dog längs vägen. Kvar i hemmen lämnades kvinnorna, med ett tungt ansvar för familjens försörjning och allt knappare tillgångar.

Vi har kommit till Kajiado för att möta massajfolket och höra deras berättelser om könsstympning, som ännu utförs på 90 procent av flickorna här. Efter ritualen övergår de till vuxenlivet och deras pappor kan gifta bort dem och få betalt. Ingreppet ses också som ett sätt att lägga band på kvinnors sexualitet så att de håller sig till sina män.

Flera kvinnor vi möter ser ut som 60, trots att de bara fyllt 40. Andra ser ut som 40 men visar sig vara 25. Nästan alla bär de barn på ryggarna, håller dem i händerna, leder dem bredvid sig. Bakom deras färgglada kläder, vackra smycken och stolta hållning döljer sig svåra livssituationer.En av dem är Rose, mor till fem barn och traditionell barnmorska. Hon är 43 år gammal och könsstympades när hon var 11.

- Jag minns att mina bröst just hade börjat utvecklas. Det gjorde fruktansvärt ont när de skar i mitt underliv med ett rakblad och blodet forsade. Det dröjde en månad innan jag började läka, berättar hon i det kyrkorum där vi möts.

Efter ett år hemma blev Rose bortgift och redan när hon var 13-14 år kom det första barnet.

- Först nekades jag utbildning och senare gifte sig min man med två kvinnor till. Det känns som ett stort svek.När jag frågar om hon själv utfört ingreppet på flickor, blir hennes blick inåtvänd och hon tvinnar samman de ärrade fingrarna.

- Jag gjorde det förr, men har slutat. Det var oerhört svårt att se allt lidande och blod. Många kvinnor dricker alkohol för att klara av att skära.

Två av hennes egna barn dog redan när de föddes och hon säger att det var på grund av de långa och svåra förlossningar som könsstympningen ledde till. Den 16-åriga dottern förlorade sin första baby och har nu lämnat nästa i sin mors händer, för att själv fly hemifrån. Roses 13-åring har liksom sin storasyster hoppat av skolan eftersom hon redan är gravid.

- Om jag haft makten i min hand så hade jag aldrig låtit mina döttrar bli könsstympade. Men jag kunde inte hindra det, säger Rose och berättar om det stora trycket från omgivningen.

Hon har fler döttrar som ännu är små och kämpar för att de ska slippa ritualen, men hennes man slår henne när hon för ämnet på tal, berättar Rose.

Tystnaden lägger sig i rummet och tårarna kommer fram. Sedan återgår hon till sin gravida 13-åring och oron för att hon ska dö när hon föder barnet.

- Jag vakar över henne och önskar att det fanns ett sjukhus närmre som jag kunde ta henne till.

Under de senaste tre åren har fem av de kvinnor hon hjälpt som traditionell barnmorska, mist sina barn vid förlossningarna och i december förra året dog en 17-årig flicka som just tagit sin examen och födde sitt första barn.

Rose håller upp sina fingrar i luften och pekar på dem:

- Barnmorskor brukar använda sina naglar för att sprätta upp underlivet när barnet inte kan komma ut på grund av all ärrbildning. Efteråt kan de inte reparera skadan.

Många kvinnor får fistlar, eller hålrum från urinblåsan och ibland ändtarmen till vaginan, och kan inte längre kontrollera sin avföring. Då vill männen inte längre ha dem utan tar sig nya fruar, enligt Rose.

Hennes ögon speglar både vanmakt och ilska.

- Om jag bara haft mer kunskap så hade allt varit så annorlunda. Jag önskar att vi haft en mobil klinik i detta område och att jag kunnat få utbildning i förlossningsvård där.

Numera är Rose medlem i den lokala kyrkan och när hon kommer in på vad den kvinnogrupp betyder som hon genom den blivit medlem i, så förändras stämningen. Där lär de sig nya sätt att försörja familjen och där får de makt att stå emot könsstympning.

- Vi får kunskap om våra rättigheter och tillsammans kan vi tala med stark röst och säga nej.

Hennes högsta önskan för sina barns framtid är att de trots allt ska få gå i skola. Att de ska kunna bli självständiga och starka individer och få bra liv.Om hon själv kunnat gå tillbaka i tiden, hade hon valt att ta strid för sin framtid.

- Inget skulle ha hindrat mig från att få en utbildning. Jag skulle ha gått klart skolan före jag gifte mig. Då hade jag ha sluppit en väldigt tung börda.

Rose möter stadigt min blick, tar av sig ett av sina vackra halsband och trär det över mitt huvud med orden:

- Glöm inte det jag har berättat. Bär oss vidare i ditt hjärta!

Noomi Lind

Taggar

Jämställdhet Mänskliga rättigheter Hälsa