Förenta Nationerna tar ett övergripande och långsiktigt ansvar för utveckling och säkerhet i Afrika. I Mali finns sedan förra året en FN-styrka som tog vid efter att en fransk insatsstyrka med FN:s stöd drivit bort militanta islamister från landets norra delar. Sydsudan, Centralafrikanska republiken och Demokratiska republiken Kongo är andra länder som genomgår konflikter med massdödande, svåra övergrepp och stort humanitärt lidande.
FN-stadgan ger regionala organisationer som Europeiska unionen en framskjuten roll i fredlig konfliktlösning. Enligt stadgan ska medlemsländerna också ställa militär kapacitet till FN:s förfogande när så krävs. Trots det kommer mindre än en halv procent av personalen i FN:s fredsfrämjande arbete i Afrika från ett EU-land. Sverige följer denna trend. Detta faktum utmanar visionen om ett gemensamt ansvar för skydd av civilbefolkningen. EU-länderna måste bättre stödja FN i dessa situationer och samtidigt ta fasta på FN-principen skyldighet att skydda.
I förra veckan meddelade Sveriges regering att man avser att bidra med 250 soldater till den FN-ledda fredsfrämjande insatsen i Mali. Beskedet innebär en välkommen kursändring som dessutom har brett folkligt stöd. Svenska FN-förbundet har låtit opinionsundersökningsföretaget Novus fråga svenska folket vilken organisation som svenska soldater på fredsfrämjande uppdrag ska stödja. Två tredjedelar av svenskarna, 66 procent, svarar att Sverige främst ska stödja uppdrag som leds av FN. Bara 6 procent anser att Sverige främst ska stödja militära insatser som leds av EU. För Nato är siffran ännu lägre, 5 procent.
Stödet för svenskt truppbidrag till FN:s fredsfrämjande insatser är lika stort eller större bland sympatisörer till de fyra allianspartierna (mellan 64 och 72 procent) som för riksgenomsnittet (66 procent). Bland personer som säger sig sympatisera med S, V och MP är stödet för svenskt deltagande i FN-insatser mellan 72 och 89 procent.
När Europaforum startar i dag i Hässleholm håller Svenska FN-förbundet ett seminarium om FN, EU och skyldigheten att skydda. EU:s militära stridsgrupper skapades för att snabbt kunna rycka in i konfliktsituationer. Under de sju år som styrkan har funnits har den inte använts en enda gång trots att FN under flera år har efterfrågat bidrag till sina fredsfrämjande insatser. Om inte styrkan kommer till användning bör den läggas ned och EU-ländernas militära resurser användas på ett mer effektivt sätt.
Antalet svenskar i internationella fredsinsatser är just nu det minsta sedan 1970 – 342 soldater varav endast 26 finns i FN-ledda insatser. Förhoppningsvis är bidraget till Mali ett trendbrott som är början på en återgång till de 2 000 soldater i internationella insatser som tidigare var ambitionsnivån. Siffran är fullt rimlig med tanke på behovet och det stöd som finns hos den svenska allmänheten.
En mindre EU-styrka ska, eventuellt med svenskt deltagande, inom kort upprättas i Centralafrikanska republikens huvudstad Bangui. Denna insats bör följas av en större FN-ledd insats och även till den bör europeiska länder erbjuda trupp. Det är hög tid att EU-medlemmarna på allvar diskuterar inriktningen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Säkerhet är, vid sidan av utvecklings- och människorättsarbete, det tredje benet i det helhetsperspektiv som krävs för att Europa ska kunna ta ett samlat ansvar för FN-samarbetet och för global utveckling.
Aleksander Gabelic
FN-förbundets ordförande
Artikeln publicerades i Skånska Dagbladet inför Europaforum i Hässleholm.
