Globalportalen

Joakim Stymne är skyldig oss svar på frågor om ägarskap och avregleringar som borde vara lätta att besvara nu när han inte längre är moderat statssekreterare.  Det menar Kenneth Hermele, ekonom på Forum Syd.

Det är märkligt att Joakim Stymne efter nästan fem år som statssekreterare på UD med ansvar för biståndet fortfarande har en sådan förenklad syn på vad bistånd är, och vad det kan och inte kan åstadkomma.

Han inser visserligen att biståndet för de flesta länder bara är ett marginellt bidrag men vägrar ändå att differentiera biståndet efter dess syften, allt läggs samman i en hög: bistånd som går till de sociala sektorerna, bistånd som ska utveckla institutioner, bygga upp ett juridiskt system och skydda miljön, bistånd som ska lindra ekonomiska, sociala och naturliga katastrofer, bistånd som ges för att skydda mänskliga rättigheter, bistånd som gåva och som lån och skuldlättnad, bistånd till länder i kris och till länder med goda institutioner.  Med en sådan sammanslagning av vitt skilda former av bistånd är det inte konstigt att han drar slutsatsen att det inte är ”transformativt”.

Det enda exempel på bistånd som fungerar enligt Stymne är hälsoinsatser som minskat dödligheten i Afrika; därmed är han marginellt mer insiktsfull än Fredrik Segerfeldt som i ett svar till Stymne blott kan acceptera tillfälliga brandkårsutryckningar à la Läkare utan gränser där man visserligen räddar liv men inte bygger institutioner som kan förebygga kommande nödsituationer. Med Segerfeldts märkliga och nedlåtande ordval är det enda bistånd som ”fungerat” när ”sjukdomspersonal åker in och sätter en spruta i varje människa i ett väl definierat geografiskt område. Och sen åker de därifrån.” Det är som om han aldrig hört talas om den institutionella skolan i utvecklingstänkandet som betonar vikten av att bygga för framtiden.

Det som förvånar mig är att Stymne inte tar tillfället i akt att fundera över vad bistånd kan vara, och vad det inte bör vara. Det bör exempelvis inte vara skuldavskrivningar, eftersom sådana inte ger något extratillflöde till fattiga länder, där har Sverige syndat vid upprepade tillfällen. Och det bör i större utsträckning gå till utsatta länder för att förebygga framtida katastrofer, länder som vi vet kommer att drabbas hårt av klimatförändringar, naturkatastrofer, snabba prissvängningar på råvarumarknaderna.

Så bistånd kan vara bättre eller sämre, mer eller mindre inriktat på att lindra nöd eller att förebygga, på att bygga institutioner eller stötta sociala sektorers verksamhet, allt detta försvinner i Stymnes dunkla värld där allt bistånd är likadant. Lika allvarligt är att han förbigår med tystnad en av de mer kontroversiella frågorna som frivilligorganisationer gång på gång försökt få regeringen att ta ställning till: var går gränsen för rimliga och passande krav från Sverige på biståndsmottagarna, när ska ägarskap och ansvar för utvecklingspolitik, som regeringen säger ska råda, verkligen innebära att länder själva tillåts utveckla sin egen politik?

Folkrörelser har med fog hävdat att det borde finnas en ganska stor frihet för mottagarländerna och att de svenska kraven bör begränsas till avgörande förhållanden som respekt för mänskliga rättigheter, kamp mot korruption och öppenhet i medelsanvändningen. Frågor om avreglering och privatisering av offentliga nyttigheter som vatten och elektricitet och kommunikationer bör däremot lämnas öppna att avgöras enligt mottagarnas eget skön.

Det här är en av knäckfrågorna i biståndsdebatten, och här blir Stymne oss svaret skyldig, till och med idag när han inte längre behöver ta hänsyn till vad som är taktiskt att säga för en moderat statssekreterare.