Globalportalen

Bröllop är en stor grej i Kabul och Afghanistan, gärna i ett "Wedding palace". Foto: SAK

En viss surrealism i både städerna, men på olika sätt. Det är väl synd att säga att den afghanska huvudstaden tillhör de mest färgsprakande i världen. Ser man en strålkastare är det oftast för att lysa upp någon checkpoint eller liknande.

Men om man åker mot stans utkant av stan blir det en färgchock. Glittrande lampor. Färgsprakande ljusslingor. Strålkastare. Det är glitter och glam. Ett enormt blinkande i alla nyanser. Som Las Vegas. På rad ligger dom här: alla ”Wedding Palace”. Att ordna storslagna bröllop är en stor grej i Kabul och Afghanistan. Precis som Las Vegas är den stora bröllopsstaden i USA.

Jag har blivit bjuden på bröllop av en annan anställd på SAK:s huvudkontor i Kabul. Hans son ska gifta sig, men det blir ett ganska litet bröllop, bara omkring 800 personer, möjligen 1000. Ibland kan 2000 personer vara bjudna och det kan pågå 4-5 bröllop samtidigt i dessa bröllopspalats. Det händer att gäster kommer in på fel bröllop, vilket är lätt hänt eftersom dom flesta ändå inte känner den inblandade familjen särskilt väl. Det handlar om att ha många gäster.

Festsalen är enorm. I taket hänger fantastiska lamp-arrangemang. Gästerna placeras vid stora runda bord. Klockan är sju på kvällen och jag är förväntansfull. Börjar faktiskt bli lite hungrig… Vid mitt bord träffar jag en afghansk kollega från huvudkontoret som berättar:

– Det här med bröllop med enormt många gäster är ganska nytt. Visst har det varit viktigt att samlas till bröllop tidigare också men nu tycks det bara bli fler och fler och större och större, berättar han. De sista tio åren har det eskalerat. Det trappas upp.

Klockan är halv åtta och musiken drar igång, vilket innebär att alla samtal vid borden bli omöjliga på grund av ljudnivån. Det är dags för dansen. Fast det är bara män som dansar. Festsalen delas nämligen av en skärmvägg. På andra sidan har kvinnorna fest, här är det bara män. Jag ser alltså bara 50 procent av festen.

Klockan är åtta och alla gäster får en glass och en liten kartong med karameller. En annan afghansk bordsgranne berättar att en del bröllop här i Kabul är mixade, men de flesta är uppdelade mellan män ock kvinnor.

– Faktum är att mixade bröllop var vanligare förr, på 60- och 70-talen. Själv tycker jag blandade bröllop är trevligare. Men mitt eget var uppdelat, annars hade en stor del av min släkt inte kommit.

Männen tar för sig på dansgolvet. Dom är skickliga och dansar snyggt. Jag vill veta hur det ser ut på kvinnornas sida.

– Oj, dom dansar ännu mer! Dom släpper loss ordentligt! berättar bordsgrannen. Därför vill många kvinnor ha sin egen fest. De känner sig hämmade tillsammans med män. Tyvärr, säger bordsgrannen.

Klockan nio kommer brudgummen in tillsammans med sin eskort. Han går runt och hälsar på varje enskild gäst, omringad av manliga släktingar. Videofotografer hänger på. Som han vore en amerikansk presidentkandidat vid ett konvent. Men var är bruden?

– Ha ha. Ja, henne får du inte se! Hon går runt på kvinnosidan nu.

Jag säger att det första gången jag är på ett bröllop utan att se bruden. Det är liksom den stora grejen hos oss: hur bruden ser ut. Hon ska bedömas och beundras.

Klockan är halv tio och nu kör dansen igång igen. Männen cirklar runt i koordinerade moves. Gammal som ung, alla kan det här. Vid borden börjar folk se lite matta ut. Samtalsämnena har sinat, blodsockret är på upphällningen. Många ögon på klockan. Min tyske följeslagare vill ge upp. Han är trött och utsvulten och kan tänka sig att åka hem. Jag säger att det är nog inte ok. Vi måste vänta på maten. Bröllopets värd säger att det bara är fem minuter kvar nu.

45 minuter senare kommer maten, inkörd på stora vagnar. Det är imponerande hur snabbt 1000 personer kan serveras mat. Det är också imponerande med vilken aptit männen kastar sig över maten. Det slits i kycklingar, ris fördelas, brödet bryts, köttet delas och frukten blir en perfekt avrundning. Bröllopsmiddagen är över på ett kick.

Klockan 22.45 möter vi upp vår chaufför. Då pågår fortfarande två andra bröllop i vårt ”Wedding Palace”. I bakrutan blir de blinkande ljusen allt svagare och vi åker in Kabuls ordinarie färgskala igen.