Globalportalen

Limber från Chasqui har ritat när han spelar fotboll.

Några av aktiviteterna som genomfördes i La Paz var att barn i alla åldrar och även vuxna målade ett barndomsminne, El Gran Dibujo, Den Stora Teckningen. Syftet med detta var att reflektera över utbildningen som ges i ung ålder. Dessa teckningar ska sedan visas upp i en kringresande utställning.

100 teckningar

Under två dagar genomförde Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer teckningsworkshops. Resultatet blev nästan hundra olika teckningar med barnens barndomsminnen. Först ut var Yanapi, barn- och ungdomscenter för flickor.

I ett rum sitter unga tonåringar och målar i lugn och ro. De har svårt att minnas något specifikt från sin barndom och diskuterar vad de kan måla. Sakta men säkert växer bilder fram, en del är minnen från skolan, en annan tecknar osäkerheten som kan finnas som tonåring.

I hallen kan man höra små fötter som har bråttom. Tripp, tripp, tripp och sen en hög duns. En stol som dras ut och ett snörvel. I det andra rummet sitter de yngre barnen och ska sätta igång att teckna. De har suttit med läxor fram tills nu och att måla är en skön paus från läxböckerna. Trots sin unga ålder har de svårt att bestämma vad de ska måla. Till slut kommer de överens om att det kan räcka att måla en teckning som visar en plats där de lärt sig något, hemmet, skolan, Yanapi och kanske även fotbollsplanen.

Målar barns rättigheter

Mycket skratt och stoj blir det och slutligen samlas en färgrik hög med minnen ihop. Dagen därpå gör jag ett besök till organisationerna CASSA och Chasqui. Båda har förberett barnen och även om de inte är så många på CASSA just idag – de flesta hjälper sina föräldrar på 16 de julio-marknaden som är varje torsdag och söndag – så målar de flitigt. Inom barnaskaran på åtta barn har de beslutat att måla barns rättigheter, något de har diskuterat precis innan.

Soraya nio år sitter lutad över sin teckning. Ddjupt koncentrerad hör hon först inte min fråga om vilken rättighet hon ritar.

– Det är rättigheten till att få ömhet och kärlek. Det är min pappa som leker med mig, förklarar hon.

– De har ju inga händer! utropar en pojke och flinar. Det är Dario, också nio år. Han har ritat rättigheten att födas. Men istället för att berätta mer om sin teckning hamnar han i en livlig diskussion med Soraya om vikten av händer.

På Chasqui, cirka 30 minuters bilfärd från Yanapi, sitter barn i tre olika salar och ritar. Under dagen har de diskuterat rätten till utbildning för alla. De äldsta barnen får göra en övning för att minnas sin barndom.

– Blunda och andas djupt, säger Omar. En av ledarna på Chasqui. Han har själv deltagit i centrets aktiviteter när han var yngre. Idag är han 18 år och hjälper till med barnen och Chasquis olika aktiviteter. Det är flera unga ledare som hjälper till efter att de har avslutat sin egen tid i Chasqui.

Minnen på hög

I den andra salen sitter lite yngre barn, mellan sex och tolv år. De har fullt upp med att rita, men blir glatt överraskade över de klistermärken de får från kampanjen El Gran Dibujo. I det tredje och sista rummet sitter de minsta, mellan två och fem år gamla. De har fått fingerfärg att måla med, men har utvecklat tekniken och det är färgglada händer som färglägger de vita bladen.

När det börjar bli mörkt får barnen bråttom, det är dags att skynda hem. Klockan är redan över sju på kvällen. En av ledarna förklarar att de egentligen brukar avsluta aktiviteterna redan vid fem, men att de ibland håller på lite längre. Sakta men säkert tystnar lokalerna, planen nedanför står mörk och tom. Och med en hel hög minnen börjar jag resan ned mot storstaden.

Macarena Mendoza Alvarez