Globalportalen

Det är tidig morgon och fortfarande härligt svalt i luften. Jag går som vanligt upp för backen till sjukhuset med stetoskopet i handen och tygväskan över axeln för att göra morgonronden. Trots arla morgon är det redan full aktivitet i den lilla byn. Några fnissande småflickor springer vinkandes förbi mig på väg till skolan, jag vinkar tillbaka. En sugga med små kultingar springandes i hasorna kilar lortiga över den dammiga vägen. De lyckas precis undvika att bli påkörda av en tillsynes välmående herre på moped som susar förbi och lämnar ett rött moln av damm och tre rädda grisar efter sig.

När Marceline kom in till sjukhuset är det fem dygn sedan vattnet gick och värkarna började. Men det var flera dagar sedan hon sist kände att barnet sparkade. Trött och medtagen ligger hon i en av sängarna på vår förlossningsavdelning och låter ena handen vila på sin stora putande mage. Innan jag ens hunnit ta fram stetoskopet berättar hon för mig att barnet redan är dött, hon är säker för hon vet hur det känns att ha ett dött barn i sin livmoder, det är tredje gången det händer. Jag lyssnar med stetoskopet och tar fram dopplern för att vara helt säker, men det är tyst där inne.

En svettdroppe rinner ner längs min tinning och stannar när den når hakan. Det är varmt trots att klockan bara klättrat över niostrecket. Benen känns tunga och huvudet likaså. Till ett dovt och ganska rogivande motorsurr slocknar jag direkt i flygplansstolen innan planet ens hunnit lyfta från Boguilas dammiga landningsbana. Jag är trött, både fysiskt och mentalt. Den här dagen har jag längtat efter. Jag ska på semester.