Globalportalen

Att återbörda land till de som tvingats ifrån sina marker i den våldsamma konfliktens spår är ett måste för att fred i Colombia ska bli verklighet. Det rör sig om flera miljoner internflyktingar under trettio år av konflikt. Bara 10 procent av de tvångsförflyttade beräknas ha lagfarter för sin mark. Men regeringen har tagit fram ett nytt lagförslag som ska ge fler jorden tillbaka. Fyra gäster från Colombia gav sina perspektiv på landfrågan och freden under ett seminarium som Colombiagruppen anordnade den 2 december. 
 
–Bönder utan land kan lättare rekryteras till paramilitära grupper eller till gerillan, berättade Eliu Alvear Cumplido. Han har själv tvingats ifrån den mark där han och hans grannar brukade marken och levde sina liv i fredliga former.

–Men det finns andra intressen också, till exempel internationella storföretag som vill åt marken. Småbrukare tvingas bort från sina marker, där det istället odlas palmer för palmoljans skull. Jorden utarmas och även om rätten till jorden återbördas till bönderna är den i princip obrukbar.

Naturresurser utarmas på folkets bekostnad
Joanna Rocha, advokat från kvinnoorganisationen Tierra Digna, framhöll att tvångsförflyttningar är ett maktmedel – ett maktmedel som upprätthåller de strukturer som gör att 62 procent av befolkningen i Colombia lever i fattigdom. Det leder också till stor åverkan på miljön, den biologiska mångfalden slås ut av monokultur och storskalig gruvdrift. Ursprungsbefolkningen är de som drabbas värst, eftersom de lever nära naturen. 

–För att framställa ett gram guld går det åt 400 000 liter vatten, sade Joanna Rocha. Sådana siffror ger en fingervisning om vilka naturresurser som krävs och hur det kan drabba befolkningen. Att industrin har så stora tillgångar gör dem mäktiga och det är svårt för befolkningen att hävda sig gentemot dem. Det krävs inte bara att bönder får land tillbaka, det måste till en omfördelning av land också.

Lagförslagens kyrkogård
Sebastian Albuja, landanalytiker på IDMC som nyligen presenterat en rapport där lagförslaget granskats, menade att det fortfarande finns brister i det lagförslag som nu behandlas.

–Colombia är en kyrkogård av begravna lagförslag.

Om Manuel Santos, nyvald president i Colombia, blir den förste som lyckas genomföra planerna för att återbörda mark återstår fortfarande att se. Lagförslaget måste först gå igenom två kammare och kan antas tidigast i april.

–Vi har sett att tre problem återstår, sade Sebastian Albuja. Det behövs ett speciellt skydd för änkor, eftersom de ofta har haft en relation till marken via sin partner. De saknar kanske fullständig information om sin mark, som var gränser gick till exempel.

Det behövs också ett skydd för kollektivt ägda jordar – det har att göra med ursprungsbefolkningens rättigheter. Det finns svårigheter när hela grupper representeras av få personer, och att veta att det är rätt personer med ärligt uppsåt.

Den rurala medelklassen
Till sist handlar det också om rätten att välja – kanske vill man sälja sitt land, kanske vill man stanna där man nu bor och kanske har bott en lång tid trots att det inte är det land man ursprungligen har rätt till, kanske vill man välja att få pengar istället. Det behövs alternativ för de som inte längre vill ha tillbaka sin mark av olika anledningar.

Jhenifer Mojica, rådgivare till jordbruksministern, framhöll dock att den colombianska regeringen gärna ser att så många som möjligt återvänder till sin mark.

­– Vi har tre mål: Att gottgöra offren för våldet, att återbörda land och att utveckla landsbygden. Vi vill att det ska skapas en bondemedelklass, att det ska gå att leva ett bra liv med tillgång till skola, vatten, vägar på landsbygden. Det måste finnas tillgång till mark och vi vill konservera mark och skogsreservat för att säkra tillgången. Vi behöver också minska på boskapsuppfödningen, som tar mycket energi men inte ger så mycket för befolkningen.

Hållbar utveckling - för vem?
Men regeringen kritiseras också för att lagen är ofullständig. Kompletterande socioekonomiska och produktiva åtgärder ska enligt Jhenifer Mojica presenteras under 2011.

–Ett problem är att forsätta fokuseringen på industrialisering och storskalighet, säger Joanna Rocha. Det visar att regeringen fortfarande inte prioriterar det befolkningen efterfrågar och att de inte ser till de strukturella orättvisorna i samhället. Det leder inte till hållbar utveckling.

Exakt hur många hektar land som krävs för att kunna återbörda jord till alla som tvångsförflyttats råder det delade meningar om. Jhenifer Mojica nämnde 2-3 miljoner, medan Joanna Rocha ansåg att 6 miljoner hektar är närmare sanningen, och påpekade att vissa organisationer beräknar så mycket som 10 miljoner. Det återstår fortfarande frågor att lösa innan regeringen kan påbörja åtbördandet. Tanken är också att processen ska gå fort: på bara tre år.

 –Vi vill bara leva våra liv i fred och säkerhet, säger Eliu Alvear Cumplido. Det är det krav vi ställer på regeringen. Även om våra tidigare erfarenheter inte varit positiva, så hoppas vi att det blir bättre nu. 

 –Vi hoppas att fler organisationer i Sverige öppnar fler utrymmen för dialog mellan offren och staten, avslutar Rodrigo Arce, som jobbar på Forum Syd med programutveckling i Latinamerika och var med och arrangerade seminariet.

–Det är viktigt för att stödja det colombianska folket i fredsprocessen.