Globalportalen

Efter en lång resa från Comayagua till Tegucigalpa hittade jag COFADEH (Comitè de familiares de detenidos desaparecidos en Honduras) som ligger mitt i centrum. Det finns ett dörrgaller vid ingången som man öppnar själv inifrån. Jag går fram fyra steg och ser en stor väntesal med enorma foton på alla de personer som dött sedan statskuppen. Namn och dagen de dog står skrivet längst ner på varje foto. Ett tiotal personer befinner sig i väntesalen och dricker kaffe och väntar på att få prata en advokat som kan lyssna på deras berättelse om hur militärer och poliser har behandlat dem.Jag går fram till en person som sitter och pratar i telefon och frågar efter Berta Oliva, ordförande för COFADEH. Hon ber mig vänta en stund och går upp på andra våningen.

Efter en lång väntan kommer hon ned och säger att Berta väntar på mig däruppe. Jag går upp för trapporna till andra våningen och går in i första rummet till vänster. Där inne sitter Berta och skriver i sin dator. Jag går fram och hälsar, hon tar av sig glasögonen och säger – Är det Rojas? Ja, säger jag – Jag kommer från Forum Syd.Hej, ursäkta att du har fått vänta men jag har haft fullt upp med alla de personer som evakuerades från INA (Instituto Nacionala Agrario). Ett 50 tal personer har under tre månader okupperat INAs lokaler och har nu evakuerats av polis och militär. Ett flertal av dem har nu anklagats nu för uppvigling. Därför har de tagit sig till COFADEH för att få juridisk hjälp. Men också för att många har förbjudits att åka tillbaka till hem och måste sova över någonstans. COFADEH är det tryggaste stället för dem.Vi pratade om att skapa ett projekt tillsammans för att förstärka skyddet för mänskliga rättigheterna. Hon nämner alla problem som finns i organisationen och hennes starka oro för advokaterna som måste lyssna på hemska vittnesmål. Vi behöver vila ut, annars kommer vi att brännas ut, säger Berta med sina trötta ögon. Hon berättar om en man som hade kommit in till COFADEH och berättat om hur militären stoppat spetsen på ett gevär i analöppningen på honom. Det är otroligt att detta fortfarande händer i Latinamerika.

Vi kom överens om att förstärka deras kommunikationsplaner och utöka deras MR-försvarare för att få relä på personalen. Plötsligt kom Franciso in, en spanjor som bott i Honduras sedan tre år tillbaka och om nu arbetar som volontär på COFADEH. Francisco är orolig för att en person med ett brutet ben kommer att köras ut från sjukhuset om man inte köper skruvar för sätta ihop benet. Berta ursäktade sig och gick ut med honom för att ta tag i fallet där ute. Ensam i rummet trängde sig en stor maktlöshet in i mig och tankarna förflyttade sig tillbaka till Magdalena medio i Colombia och den oro och fruktan som intern flyktingarna lever med varje dag. Jag kom ut från Bertas rum med mycket blandade känslor. Jag kände mig skyldig för att ha tagit av hennes dyrbara tid men samtidigt kände jag att hon kunde prata ut med mig om allt hon sett och hört. Ute på gatan gick folk som vanligt i stressens Tegucigalpa. Jag hade inget annat val än att bara hänga med denna flod.