Globalportalen

Tre veckor har gått sedan jag satte ner sandalen i Katelaba och möttes av en skara blyga barn där de små höll sina större syskon hårt i kjolarna och gömde sig mellan benen. Deras föräldrar undrade chockat: Va – har du inte ens en get? I morse när jag gick till marknaden vinkades det glatt i alla hörn och samma ungar ropade:

- Auntie, how are you? Barnens skratt, och den där galna fotbollsmatchen i solnedgången, kommer jag ta med mig hem.

Treåringen med brännskada, nu med bandage.

Tre veckor har också gått sedan jag plåstrade om det där brännsåret på treåringen vid bomullsplantagen. Kanske är det ett av mina starkaste minnen härifrån – flickan i den provisoriska byn som inte rörde en min, fastän såret var helt öppet. Byn där familjerna bort trångt under plockningen och där barnen får klara sig bäst de kan medan föräldrarna och de större syskonen är på fältet. Jag minns hur jag tvättade och tvättade det där såret som aldrig ville blir rent och hur jag oroade mig efteråt för infektioner. Men för ett par dagar sedan träffade jag en av medlemmarna i kooperativet som varit ner på plantagen. Jag hade tidigare skickat med honom extra bandage till flickan med noga instruktioner om hur det skulle skötas –  och nu, nu sa han att hon sprang omkring utan problem. Såret var läkt. Föräldrarna tacksamma. En sten föll från mitt bröst den dagen och jag skuttade bokstavligen ner för kullarna hem till huset igen.

Scovia och Erisa visar sig ha samma vision på jämställdhetsutbildningen - men uttryckt på olika sätt.

Och så har det gått två veckor gått sedan jag  fick höra historien om mannen som sålt sitt kaffe två gånger och spenderat familjens pengar på kvinnor och sprit i Kasese. Mannen som därför tvingades sälja all familjens mark – och sedan gick tillbaka till sin fru och, som tack för att hon plockat hela skörden, troligtvis gav henne inget mer eller mindre än HIV. Berättelserna om kvinnornas hårda liv kommer jag alltid bära med mig. Berättelserna om kvinnorna som dör oskyldigt i AIDS.  Men jag kommer också ta med mig de framsteg som  görs i kooperativen och den effekt jämställdhetsutbildningarna har. Utbildningar som faktiskt skapar möjlighet för kvinnorna att delta i beslutsfattandet om familjens ekonomi. Utbildingar som möjliggör större skördar eftersom kvinnorna får avlastning i hemmet och kan lägga mer tid på jordbruket. Nä, man har inte nått hela vägen fram, men verktygen finns och med dem kan fler ta sig ur fattigdomen på egen hand.

Så, det är inte en svartvit bild jag tar med mig härifrån när jag lämnar Katelaba imorgon bitti. Jag tar med mig frustration och sorg – men också en stor dos hopp för familjerna här. Nu jävlar tar vi och förändrar världen tycker jag!

See ya,

Linda

Och förresten…jag fortsätter blogga ett tag till. Så vill du läsa fler historier från Katelaba och människorna här så häng kvar.