Globalportalen

Kiwuregionerna i östra Kongo-Kinshasa har genomlevt det blodigaste kriget i världen sen 2a världskriget med flera miljoner döda. Ett krig som dessutom fortsätter i en lågintensiv form där civilbefolkningen är det främsta målet för olika väpnade grupper, eller för den egna armén som är precis lika farlig för lokalbefolkningen.

Hur hanterar man överhuvudtaget att växa upp i en omgivning med den historien och den kontexten? Hur kan man som ung människa känna hopp om framtiden?

Klockan var ungefär 4 på morgonen boliviansk tid när jag väcktes av sms:en: ”Hur mår ni? Har ni känt av skalvet?” Oron vaknade till liv.

Jordbävningen i Chile rörde runt i tankarna och vi fick information om att en tsunami var på väg till Lima. ”Vilken tur att vi inte är där” var min första tanke, som tätt åtföljdes av det dåliga samvetet; alla människor som är drabbade, min familj i Chile. Efter kontakt med familjen i Sverige fick jag slutligen veta att familjen i Chile mår bra. Inte heller Lima blev drabbat av någon större flodvåg, en halv meter hörde jag någon säga.

Köpenhamnsmötet blev en stor besvikelse. De beslut om utsläppsminskningar och finansiering som krävs för att minska och hantera klimatförändringarna fattades inte.

International Human Rights Day infaller den 10 december varje år. Det är en officiell helgdag i Kambodja och civilsamhället arrangerar möten och marscher över hela landet. Trots att det är en nationell helgdag, och trots Kambodjas blodiga erfarenhet av Röda khmerernas tyranni, är regimen helt tyst denna dag. Tillstånd från myndigheterna att marschera genom Phnom Penhs gator och fira kommer alltid bara någon dag före, och lämnar arrangörerna i ovisshet om arrangemangen kan genomföras enligt planerna.

Tomten kom aldrig med julklappen som världen väntat på. Klimatmötet i Köpenhamn blev ett stort misslyckande. Världens länder lyckades inte ena sig om hur klimatet ska räddas. De senaste dagarna har präglats av pajkastning och ingen vill ta på sig ansvaret för debaclet.

Idag började det hetta till på klimatmötet. Fortfarande är de flesta frågor olösta, trots att förhandlarna satt hela natten till idag och arbetade med texter. Många statschefer har nu anlänt och höll sina anföranden i plenum. Det blev tydligt att spänningarna är stora.

Imorse träffade jag Bolivias president Evo Morales och landets utrikesminister, som ingår i den bolivianska förhandlingsdelegationen. Det var ett möte som i mångt och mycket handlade om klimatförändringarnas konsekvenser för den bolivianska befolkningen. De står inför stora problem när temperaturen stiger. Glaciärerna som förser stora delar av landets fattiga ursprungsbefolkning med dricksvatten smälter bort.

Klimatförhandlingarna i Köpenhamn går vidare. Eller gör de det? Ibland känns det som om förhandlingsspelet verkligen tar en ett steg framåt och två steg tillbaka. Texterna som förhandlas blir längre istället för mer exakta. Siffror som man trodde sig vara överens om sätts återigen inom parantes. På sätt och vis är det helt normalt för sådana här FN-förhandlingar, men tiden känns extra knapp den här gången. Ska förhandlarna och ministrarna verkligen kunna sy ihop någonting vettigt för stadsöverhuvuderna att skriva under på fredag? Klockan tickar...

Pressen har verkligen ökat här på klimatförhandlingarna. Det var inte bara hälften av deltagarna som höll på att bli mosade i morgonens kaotiska kö in till konferenscentret, utan även inne i förhandlingsrummen var det upprörda känslor, tuffa utspel och många informella konsultationer för att lösa knutarna. Förhandlingsspelet är i full gång.

Här på klimatmötet i Köpenhamn råder en långsam väntan. Förhandlingarna pågår i slutna rum idag och plenum är tills vidare uppskjuten.