I måndags var vägspärrarna in i det rebellkontrollerade området stängda och ingen har fått tillstånd att passera. Det går inte längre att få in mediciner i området. Så har det varit i månader. När Läkare Utan Gränser började jobba här i maj förra året fokuserade vi på att ge sjukhusen vid frontlinjen utrustning för att behandla krigsskadade. För så är det ju, det är vid fronten som människor skadad och dödas. Men nu, efter månader av stora problem för sjukvården, blir det alltmer uppenbart att konflikten påverkar hela befolkningen i området. Grundläggande sjukvård, mödravård, behandling av kroniska sjukdomar – allting påverkas. Många sjukhus och vårdcentraler är tomma eftersom läkarna inte har tillräckligt med mediciner. Så fort vi får en leverans med läkemedel och annat sjukvårdsmaterial distribuerar vi det till sjukhus och kliniker. Men det räcker inte. Det största problemet är att det inte finns några mediciner mot psykiska sjukdomar, och inga narkosläkemedel för att kunna operera. Läkarna är desperata.
Det är inte heller bara medicinerna. Jag har besökt barnhem och institutioner för gamla, för fysiskt och psykiskt handikappade och jag har sett människor som är svaga och som inte får tillräckligt med mat. De är helt beroende av gåvor och omgivningens goda vilja, men allt hänger på en skör tråd. Ena dagen får de en säck potatis, nästa dag en påse kål. När man tittar in i köket ser man alltid mat på spisen men kylskåpen är tomma.
Förra veckan när vi besökte ett ålderdomshem började föreståndaren gråta. “Vi är fortfarande kvar, vi försöker. Men det enda vi har att ge dem är ord”, sa hon.
Det råder brist på allt, på städmaterial, tvål och till och med på blöjor. Och utan blöjor tvingas tusentals människor på åldersdomshem, barnhem och handikappinstitutioner tillbringa hela dygnet, både dag och natt, i sin egen avföring. På marknaden finns det inga blöjor längre. Vi har beställt mer än 10 000 men det är inte tillräckligt, det är aldrig tillräckligt. Det behövs många miljoner. Och nu när vi inte längre kan ta oss in bakom frontlinjen blir läget ännu värre.
Månader av utdragen konflikt har haft en allvarlig psykologisk inverkan på människor på båda sidor frontlinjen. Nyligen besökte jag en stad som ligger 500 meter från fronten. Den hade flera gånger blivit utsatt för granatbeskjutning. Husen var förstörda, elektriciteten fungerade inte och befolkningen var traumatiserad. Överläkaren på sjukhuset bad oss om hjälp. Hans medarbetare är så stressade att de inte längre förmår behandla sina patienter. Vi har skickat dit ett team med psykologer och förhoppningsvis kan vi utöka arbetet med att ge psykologiskt stöd.
I en annan stad, en mil från fronten, hade jag ett möte med borgmästaren. Han grät under vårt samtal. Situationen är så hopplös. Sedan dess har man avlossat ännu fler granater och vi ska åka tillbaka med utrustning för krigskirurgi och med filtar och hygienartiklar.
Människorna här har inte fått någon pension på ett halvår. Folk har inga pengar, det finns inga jobb. Det här kriget har förstört så mycket. Det finns fortfarande läkare, en del av dem går i över en timme till jobbet varje dag eftersom de inte har råd att betala för transport. De jobbar gratis. De har inte heller fått lön på sex månader. Det enda som håller systemet på fötter är att det engagemang och den hängivenhet som finns både bland befolkningen i allmänhet och bland den medicinska personalen. Den här solidariteten är imponerande att se, men man kan inte förvänta sig att folk ska fortsätta på det viset månad efter månad. Om det fortsätter så här är det bara en fråga om tid innan de kommer att kollapsa.
Konflikten har fört med sig många hemska saker men en av de allra värsta är att folk känner sig övergivna. De är tacksamma att vi är här men vart vi än går frågar de oss: ”Var är alla? Var är journalisterna? Var är det internationella samfundet? Folk här dör varje dag.”
Emilie Rouvroy
Läkare Utan Gränsers koordinator i Luhansk, östra Ukraina
Texten publicerades först i The Guardian.
