av PeaceWorks

I Dar es-Salaam möttes jag av så mycket värme

Elina var tre månader på projektet Kigamboni Community Center, ett kulturcenter för barn och unga. 

Reportage

En iskall söndag i mitten av januari satte jag mig på ett flyg som skulle ta mig till ett, för mig, helt främmande land, närmare bestämt Tanzania. Väl framme i Dar es-Salaam möttes jag av så mycket värme, dels från solen men också från min kontaktperson, Rama, från min mottagande organisation. Tillsammans med två klasskamrater spenderade jag sedan tre månader på ett kulturcenter för barn och unga, Kigamboni Community Centre, i Dar es-Salaam. Syftet med min resa var att skapa ett kulturutbyte. Att få ta del av en annan kultur såväl som dela med mig av min för att skapa en större förståelse för andra människor och deras liv.

Jag och mina två resekamrater bodde tillsammans på ett av KCCs sidoprojekt, the shelter, som är ett hem för 13 ungdomar i åldrarna 11 till 18. Att få möjlighet att dela min värdfamiljs vardag är en av de saker jag uppskattade mest med min resa. Det var så fint att få dela små vardagliga ögonblick som att tvätta, läsa läxor, laga mat eller bara spela spel. Efter ett par veckor i Tanzania hittade vi även vår plats på KCC och livet där började bli vardag. En vardag som bestod utav planerande och engelskalektioner på förmiddagarna, simskola efter lunch två dagar i veckan samt rit- och pysselklubb på eftermiddagarna.

Att svara på frågan ”Hur hade du det i Tanzania?” från såväl familj, vänner och nyfikna bekanta tycker jag är svårt. Oftast blir mitt svar kort och lite skämtsamt ”Bra men varmt!”. För det är svårt, ja nästintill omöjligt tycker jag, att förmedla det jag upplevde under tre månader. Ibland när det känns omöjligt att lyckas sammanfatta hela min resa kan det vara skönt att fokusera på små detaljer och händelser, exempelvis hur det kan vara att åka in till stan: Hela min uppväxt har uttrycket ”åka in till stan” inneburit att en åkt bil eller buss tio minuter för att lämna landet och komma till stan. Då jag bodde i den delen av Dar es-Salaam som heter Kigamboni hade detta uttryck dock en lite annan innebörd. När jag på helgerna ”åkte in till stan” för att träffa mina kompisar bestod resan bland annat av en fem-tio minuter lång färjefärd. En båttur som för det mesta gick mycket smidigt och som var oerhört uppskattad då jag fick njuta av både skugga och svalkande vind. Ibland har dock dessa resor fått en rätt dramatisk start… Ett par gånger insåg jag och mina resekompisar, efter att vi köpt våra biljetter, att ”nu springer ju alla andra passagerare mot färjan, vi kanske också borde skynda oss?”. Vi sprang då så snabbt vi bara kunde till färjan och lyckades hoppa på den i samma stund som den lämnade plattformen.
Kariakoo, en av de största marknaderna i Dar es-Salaam.

Efter min resa till Tanzania ser jag idag därför lite annorlunda på det här med marginaler. Att med nöd och näppe hinna med en färja är inte nödvändigtvis något negativt, snarare tvärtom. Du får gratismotion, lite extra spänning i vardagen och inte minst så roar du andra redan påstigna passagerare.

Förbered er på klyschig avslutning: Det är tack vare dessa händelser i Tanzania som jag idag är en lite annorlunda människa jämfört med när jag satte mig på flyget den där kyliga söndagen i januari. Det är också just på grund av dessa många små men betydelsefulla situationer som jag har så svårt att svara på frågan hur jag hade det i Tanzania. För det är alla dessa erfarenheter som utgör min resa, ja såväl som i Tanzania som i Sverige är det faktiskt alla dessa små oväntade händelser som utgör det vi kallar livet.

Annons