av Amnesty International

20 familjer vinner kampen om att få bo kvar i sina hem

Världen

Å ena sidan så lever 20 familjer i ruinerna av vad som en gång var en levande stad med 600 familjer som byggdes upp för fem decennier sedan framför vad som nu är Rios olympiska park – och en av stadens mittpunkter. Å andra sidan, finns det ett starkt tryck från Rio de Janeiros myndigheter på att människor ska lämna sin mark, trots att de har haft rätten att vara där i ett decennium.

Månader av konstant kamp, i rättssalar och på gatorna – med mer än hälften av invånarna trakasserade och tvingade att lämna sina hem och vissa av dem vräkta med våld.

Maria da Penha, en 51-årig enbarnsmamma och en av de mest frispråkiga invånarna ler till slut – om än med försiktighet.

Maria da Penha Silva. Foto: © Amnesty International.

Mot alla odds så har den outtröttliga kampanjen lett till en säker överenskommelse att de 20 familjerna som vräkts ska få bo kvar. Kommunen gick med på att bygga nya hem åt dem med byggstart i maj.

“Det finns fortfarande anledning att tvivla på grund av allt som myndigheterna har gjort mot oss, allt vi har gått igenom. Men när de sätter igång och bygger husen de har lovat så kommer det att kännas som en seger för oss, för alla som stöttat oss och för staden som helhet,” sa Maria när hon talade i kyrkan där hon numera bor efter att hennes hus förstördes i mars förra året.

En skakig väg mot seger

Inbäddade i ett av Rio de Janeiros distrikt, 45 minuter från den trendiga Ipanema-stranden, står knappt 30 hus kvar i ruinerna av området som en gång var hem för runt 600 familjer.

De få invånare som fortfarande bor kvar är omringade av minnen om den långa, smärtsamma strid de gått igenom för att få behålla sina hem – högar av grus, graffiti, uppbrända säckar med skräp, förstörda leksaker och trasiga delar från TV-apparater.

En pojke som går på en grusväg. Foto: © Amnesty International.

För ett år sedan var Vila Autódromo ett vibrerande samhälle. Det var känt som en av Rios “fredliga favelor”, överlevare av det krig mot droger som fördärvat så många liv. Det fanns restauranger, en lekpark, kulturcentrum och en kyrka.

Men i och med att öppningsceremonin i 2016 års olympiska spel kommer äga rum precis i närheten så beslöt myndigheterna att samhället skulle bort.

Maria och hennes grannar slogs tillbaka i rätten och la flera år på att få rätt att stanna.

En lång kamp

Kanske utan att själv inse det, men i och med den konstanta kampen för att skydda sitt bostadsområde var det nästan oundvikligt, blev Maria da Penha Silva och många av hennes grannar aktivister. Hon flyttade till Vila Autódromo för nästan 30 år sedan med en önskan om ett lugnt liv. Några år senare började myndigheterna trakassera människor och tvinga dem att lämna sina hem.

Det senaste hotet kom så fort som Rio de Janeiro fastställdes som värd för OS 2016 och myndigheterna började leta efter platser där de kunde bygga nya lokaler som kunde användas under evenemanget. Den vackra remsan av land med utsikt över vatten var ett toppalternativ.

Byggnadsarbetet började nästan omgående. Myndigheterna ville försäkra sig om att när Rio välkomnar världen skulle bara en park skilja stadskärnan från den Olympiska parken.

Vissa invånare erbjöds pengar eller nya lägenheter om de gick med på att lämna favelan frivilligt. Många som flyttade klagar nu på att deras boende är farliga och dåligt byggda. De som tackade nej till erbjudandet blev sakta pressade att flytta. Vatten och elektricitet stängdes av och ibland dykte kommunalförvaltaren upp med bulldozers och vräkte människor utan förvarning. Maria och flera andra blev svårt skadade under tvångsvräkningarna.

Skyltar med portugisiska ord. Foto: © Amnesty International.

Maria förlorade ett hus med tre sovrum som hade tagit henne sex år att bygga. Nu bor hon tillsammans med en granne med sina få ägodelar nerpackade i sopsäckar och kartonger i det som brukade vara kommunens kyrka.

“Allting har varit väldigt svårt. Jag har haft tur som har orkat kämpa emot. De kan krossa våra hus men de kan aldrig ta ifrån oss vår rätt att få vara här,” säger Maria.

Maria tillbringar sina dagar och nätter med att gå runt i området. Hon håller koll på grannarna som nu blivit hennes familj och visar familjer hur platsen brukade vara.

Och det krävs lite fantasi för att föreställa sig scenen hon beskriver med sådan passion. Att föreställa sig huset hon byggde, de lugna gatorna, de 500 träd som en gång omringade området och skyddade från värmen. Faktum är att du kan knappt höra Maria prata eftersom lastbilarna håller på för fullt med att bygga upp den olympiska byn intill.

Idag är Vila Autódromo och den olympiska parken ett tydligt exempel på mycket av det som är fel med Brasilien. Symbolen för Rios internationella status finns alldeles bredvid Marias tragedi. De rika i Sydamerikas största ekonomi vid sidan av de marginaliserade och utsatta. Skinande, nya byggnader på ena sidan, skräp och desperation på den andra.

Deras kamp är ett gott exempel för andra områden där människor fortfarande kämpar för sin rätt att inte bli utsparkade från sina hem.

Trots överenskommelsen de lyckades uppnå med myndigheterna kvarstår fortfarande många frågor om hur det faktiskt kommer att implementeras och när invånarna i Vila Autódromo kommer att få flytta in i sina nya hem.

Men nu är Maria glad.

“De lämnade mig utan pengar, utan hem, utan någonting men jag skulle aldrig ge upp. Det finns saker du inte kan sätta en prislapp på. Till exempel din lycka eller dina mänskliga rättigheter.”

Josefina Salomón, nyhetsskribent på Amnesty International

Taggar

Mänskliga rättigheter