I treåriga Rasha Ibraheem Nawajaahs verklighet måste man gömma sitt hus i ett tält. För man får inte ha hus. Bara tält. Och man får inte ha vattenledning heller. Inte om man är palestinier.
Det är de israeliska bosättarna lite längre bort – hon kan se dem där uppe på kullen – som förbjuder Rashas familj att ha hus. Och allt som oftast går de ut från sina hus på kullen och hotar att köra bort palestinierna från sin mark. Igen.
Bostaden som Rasha och hennes familj bor i är ett enrumshus på cirka 15 kvadratmeter, med råa väggar av murblock, täckta med tältduk som hålls fast av rep, stenar och gamla bildäck. Inget golv. Låga sängar som på dagarna används som soffor. Så ser det ut i hennes liv utanför byn Susiya i semiöknen utanför Hebron på Västbanken i Palestina.
Invånarna i Susiya blev evakuerade från sina ursprungliga hem första gången 1986, när israeliska myndigheter deklarerade att byn var av arkeologiskt värde. Palestinierna byggde upp tillfälliga bostäder utanför byn, men blev åter bortkörda 2001. Och igen 2011, med argumentet att de inte hade något byggnadstillstånd.
Nu hotas Rasha, hennes familj och alla grannarna av vräkning. Bortkörda återigen. Den israeliska osättningen ska expandera. Byinvånarna hindras från att ha elektricitet och vattenledning i byn. Brunnarna har demolerats och de är förbjudna att gräva nya.
– Vi har fått en traktor och hämtar vatten i en stor tank, men varje gång vi ger oss ut på vägarna är vi oroliga för att inte släppas tillbaka hem igen, säger Naser Mohammed Noajjah, som är talesman för kooperativet som har bildats.
Han berättar att de blir trakasserade på olika sätt. Varje dag. Ofta stenkastning, ibland döda djur som läggs i vattendragen för att förorena dem. Eller planteringar som förstörs.
– När det var kallt häromdagen behövde bosättarna ved att elda med. Så de kom hit och högg ner 36 av våra olivträd. De var 30 år gamla och vårt levebröd, berättar Naser sammanbitet.
Susiya ligger i det som kallas Area C på Västbanken. Det är palestinskt område, enligt både FN och internationella domstolen i Haag. Men här är det israelerna som bestämmer allt.
– Vi har dokument som styrker att vi äger husen vi bodde i och marken vi odlade. Vi har gått till domstol, men det händer absolut ingenting. Nu är vi hotade av avhysning igen. Men vart vi ska ta vägen då, det vet vi inte. Det vet ingen.
