Nyhet av Föreningen Ordfront

Ordfront tänker på terror

Anna Wigenmark, föreningen Ordfronts generalsekreterare, delar med sig av sina tankar efter terrordådet i Stockholm. 

Fyra dagar efter att vansinnesmorden på Drottninggatan i Stockholm tänker jag på mamman nere i tunnelbanan som förgäves väntade på sin dotter. Hur flickan minuter efter det senaste samtalet mejades ned så nära men ändå allt för långt borta för att hinna in i mammans trygga famn. Jag tänker på bilderna från butikskameran. Farten, tyngden, storleken på mordvapnet. Hur flanerandet blir en kamp för livet och hur vinddraget fick kläderna att flyga och hur de bara någon tiondels sekund senare hänger stilla, till försäljning igen. Jag tänker på meningslösheten i det som påstås ha en mening, ett politiskt syfte. En gärning av terror. Hur det kan ha ett syfte att döda ett barn?

Jag tänker på hur terrorism är en maktens definition där ett visst utvalt syfte blir ett hot mot demokratin och oss alla. På hur det fortfarande inte finns en definition om vad terrorism är men hur kampen mot terrorismen missbrukats, våldfört sig fysiskt och psykiskt på människor. Hur »kamp mot terrorism« ofta används som förevändning av regimer till att förtrycka en opposition.

Jag tänker på hur angrepp mot oskyldiga civila aldrig är rätt. Jag tänker på hur regimen i Uzbekistan bekämpat sina utvalda terrorister både islamister – inte nödvändigtvis våldsbejakande – och andra oppositionella. Hur diktatorn som dog i fjol lät koka människor för att få ur dem uppgifter och sedan dumpade de döda kropparna utanför familjernas dörrar. Hur de ord offren yttrat under tortyr färdades från torterarna i öst till säkerhetstjänster i väst och på hur visselblåsaren som avslöjade våldshandeln i säkerhetsinformation svartmålades och sparkades. Hur Uzbekistan var en viktig ohelig allierad till demokratiska stater i kampen mot terrorism och hur människorättsorganisationen Amnesty så sent som för bara någon vecka sedan rapporterade om hur Uzbekistan övervakar uzbekiska flyktingar utanför landet. Också i Sverige.

Jag tänker på hur statlig terror aldrig får kallas terrorism. Jag tänker på hur det nu visar sig ha varit män med ursprung i Uzbekistan som hanterat vapnen i de terrorstämplade attacker som drabbat väst de senaste åren. På hur de pekas ut som lätta måltavlor för rekryterare för våldsorganisationer som Daesh.

Jag tänker på hur terrorismbekämpning och flyktingpolitik så ofta gått och, fortfarande, går hand i hand. Hur en lösning på terrorhotet nu påstås vara att de som fått avslag på sina asylansökningar genast måste lämna landet. På hur lika äpplen och päron blivit. Jag tänker på hur vi i princip aldrig vet hur de som utvisas blir behandlade när de skickats »hem«. På alla de ärenden som Migrationsverket säger utreddes undermåligt, men ändå inte göras om. På hur människors fruktan sällan går att fånga i en lagtext. Jag tänker på alla de anti-terrorismlagar som införts de senaste 15 åren, som förbjuder i stort sett allt samröre med organisationer vars ideologi och metod stämplas som just terrorism.

Jag tänker på att att Sverige kan åtala för alla terroristbrott och brott mot mänskligheten oavsett var de skett. Att det snarare handlar om resurser och möjlighet att utreda brott i andra länder som är problemet snarare än lagen. Jag tänker på vilka möjligheter polis och säkerhetspolis har att övervaka, till och med innan brott begåtts. Hur vi i Sverige kan låsa in och utvisa människor som uppfattas som säkerhetshot, utan att berätta varför. Hur de som inte kan utvisas ändå kan sättas under bevakning. Utan rättigheter. Under långa tider. Jag tänker på att allt kriminellt beteende ändå aldrig kan förutses.

Jag tänker på hur terroristen i Sverige nästan alltid antas vara muslim. På hur lagar stiftats för att förhindra en slags terrorism, men påstås vara neutral, och hur annan terror inte erkänns och därför inte syns. Hur asylboenden hatiskt sätts i brand. Hur migranters läger våldshärjas. Hur vissa politiker i Sverige applåderar när deras värsta fiender begår brott. På hur de riktiga våldskulturerna tycks växa när statens makt att slå tillbaka missbrukas. Jag tänker på hur andra hot mot demokratin inte möts med samma gemensamma kraftsamling. På hur gängkriminalitet sätter skräck i befolkningen, skördar oskyldiga offer och hotar vittnen. Jag tänker på 16-åringen som mördades när han gick av bussen. Jag tänker på hans familj.

Jag funderar på om mördaren på Drottninggatan verkligen sökte asyl eller egentligen bara sökte jobb i Sverige. På alla de som lever i Sverige utan papper, sköter sitt, jobbar 12-14 timmar svart om dagen, varje dag, för småsummor, utan rättigheter, för att försörja familjen i ett land långt bort härifrån. På hur de nu blir måltavla för de som inte erkänner alla människors lika värde.
Jag tänker på mördarens barn. På hur han inte kan ha sett dem i 11-åringen som han valde att meja ned. På hur obegripligt valet att skada och döda oskyldiga alltid är. Och hur outsägligt sorgligt.

Anna Wigenmark
generalsekreterare, Föreningen Ordfront

Annons