Det kan bli en profilfråga för arbetarrörelsen. Detta var en av slutsatserna på Palmecentrets seminariedag på temat miljö och klimat – jämlikhet i omställning.

Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl inledde med en nulägesbeskrivning:

– Det finns ett stort gap mellan utfästelser och det som faktiskt behöver ske om vi ska nå högst 1,5 graders temperaturökning. Det behöver ske väldigt snabbt.

Kajsa Borgnäs, ansvarig för hållbarhetsfrågor på det tyska industrifackförbundet IG BCE, benade upp arbetarrörelsens idétradition på miljöområdet. Det finns två motstridiga paradigm, det teknikkritiska och det teknikoptimistiska. Det teknikkritiska går ut på att industrialiseringen ligger bakom miljöhotet och mer av samma kan inte lösa problemen. I stället måste vi förändra vårt sätt att leva. Det teknikoptimiska ser däremot ny teknik som en möjlig lösning.

Kajsa Borgnäs anser att den svenska arbetarrörelsen borde koncentrera sig på att jobba för vad hon kallar hållbar industripolitik, som omfattar innovation av miljövänliga tekniker, transformation av stora system och omställning som är socialt hållbar.

Elproduktion, inklusive hur man spar el och hur man transporterar den långa sträckor, och transporter är enligt henne nyckelområden där innovationer kan göra stor skillnad.

– Det är socialdemokratin som måste ta det här på allvar för vi kan omställning, vi har gjort strukturomvandlingar på andra områden, sa Matilda Ernkrans, S-gruppledare i riksdagens miljö- och klimatutskott.

– En nyckel för att lösa klimatomställningen tror jag är folkbildningsarbete. Vi måste ge människor verktyg att förstå frågornas komplexitet, sa Mattias Vepsö, ABF.

Eftermiddagen ägnades åt det internationella perspektivet. På flera håll i världen känner arbetare redan av klimatförändringarna.

– Jag kan se vilka effekter klimatförändringarna har på jobb och möjligheten att förtjäna sitt uppehälle, sa Anabella Rosemberg, senior miljö- och klimatrådgivare på International Trade Union Confederation.

Som exempel nämnde hon översvämningar som gör att textilindustrin lämnat vissa områden och hur turistindustrin har påverkats i Karibien.

Hon vill att fackföreningsrörelsen ska vara med och kontrollera hur övergången till ett hållbart samhälle sker, och ta inspiration av den svenska vägen att skydda arbetarna, inte särskilda jobb.

– Vårt uppdrag som fackföreningsrörelse är att se till att regeringar tar hänsyn till en schyst övergång och sysselsättningen när de genomför Parisavtalet. Det handlar om investeringar som ger jobb, schysta jobb med liknande eller bättre villkor än de jobb som är på väg att försvinna, sa Anabella Rosemberg.

Victor Baez, generalsekreterare för Trade Union Confederation of America, framhöll begreppet miljörättvisa (”environmental justice”), pratade om hur man kan finansiera en klimatomställning, och riktade särskilt in sig på de belopp som undanhålls skatt genom olika former av skattesmitning och skatteplanering.

– Hur får vi storföretagen att betala sina skatter?

Om konkreta erfarenheter av klimatförändringar berättade Arnold Tarrobago Villa från filippinska Akbayan. 2013 utsattes Filippinerna för tyfonen Haiyan, som fick förödande konsekvenser och där statens kommunikation brast.

– Folk gjorde sig redo för en vanlig storm. Presidenten varnade för en ”storm surge” men det var ingen som förstod begreppet.

En lärdom för arbetarrörelsen i Filippinerna var att människor måste utbildas för att klara framtida katastrofer, och att det alltid är bättre att jobba tillsammans – inte minst tillsammans med lokalbefolkningen, när man till exempel ska återuppbygga och hitta hållbara alternativ för energi och sysselsättning.

Haiyan medförde ett ökat engagemang i klimatfrågan i Filippinerna – men det var tyvärr något av en fluga, konstaterar Arnold Tarrobago Villa. Nu finns problem som är färskare i människors minne, även om det fortfarande är många unga som är aktiva i klimatfrågan.

– Vi vill inte se en ny Haiyan för att väcka frågan igen. Du måste lyckas hålla igång momentum i en fråga utan att vara beroende av en ny katastrof.