nyhet av Latinamerikagrupperna

En skola där alla kan vara med

En inkluderande skola där barn med funktionella nedsättningar får plats. Det är långt ifrån självklart i Nicaragua, men i Estelí har en kvinna drivit just en sådan skola i drygt tio år.

Skoldagen för eleverna på Escuela Cristál i Estelí är nästan över när grundaren, Maria Cristina Mas Torras, visar oss det lilla kontoret. Det sista stoppet för dagen.

– Vi har inte så mycket utrymme, säger hon ursäktande medan hon letar fram ett par stolar som vi kan sitta på.

Det är också sant. Skolan hon startade för drygt tio år sedan riktar in sig på barn i riskzonen att hamna i ett kriminellt liv, att bli misshandlade eller undernärda, samt barn med olika handikapp. Just nu har hon drygt 120 elever, som rör sig bland de två, tre små klassrummen inne i byggnaden och på gården, samt den lilla lekplatsen. 30-40 av dem har någon form av funktionsnedsättning.

Plötsligt springer tre av de minsta barnen in på kontoret och gömmer sig för varandra bakom stolarna.

– Ni får vara tysta och lugna när ni är här, säger Cristina.

– Men vi är ju zombies, säger en liten pojke.

– Men det finns inga zombies här. Det här är ett kontor, svarar hon med ett leende.

Samlade ihop pengar till stipendier

Cristina flyttade till Nicaragua år 2004 efter att ha jobbat som bildlärare på högstadiet i hemlandet, Spanien, och där noterat ett allmänt och utbrett ointresse bland skolans elever. Detta ville hon göra något åt, men kände att hon inte fick någon respons bland lärarna där hon jobbade.

– Jag kommer ihåg en uppgift där eleverna skulle berätta en viktig historia från sitt eget liv och trots att vi inte sa att den skulle vara negativ eller positiv valde samtliga något negativt. Och när jag sa till dem att rita deras favoritsysselsättning hade de ingen, eller när jag frågade dem vad de ville bli i framtiden sa de inget. Det här verkade vara ett generellt problem och jag förstod inte varför. När jag frågade lärarna på låg- och mellanstadiet hade de inga svar, så jag kunde antingen låsa in mig i min lektionssal och bara köra på eller åka någon annanstans.

Eftersom hon hade jobbat som volontär i Nicaragua och hade kontakter där fick det bli Estelí i norra delen av landet. Efter ett år åkte hon tillbaka till Spanien och samlade ihop pengar som räckte till ett läsårs stipendier för nio barn. I slutändan blev de fler än så.

– Det var en öppen skola så det passerade människor som kom och bad om stipendier. Första året tror jag att det var 20 elever, men bara nio med stipendium. Jag betalade en väldigt låg lön till en person som hjälpte mig och själv jobbade jag utan ersättning.

Arbete mot sexuella övergrepp

När jag först kommer till skolan på morgonen leker barnen en lek på innergården tillsammans med några av ledarna. Tanken med Escuela Cristál var redan från början att rikta sig till barn i riskzon och med speciella behov, med fokus på rörelse. Initialt blev det på förskolenivå.

– Vi började jobba utifrån mina idéer om en dynamisk skola, med mycket lek, konstnärligt uttryck och teater vilket gör att barnen övar upp sin motorik.

– Det är en annorlunda metodologi jämfört med vad jag är van vid, säger Maritza Benavidez Peralta, rektor på skolan. Vi lär ut metoder för att förebygga sexuella övergrepp, vilket är väldigt viktigt här, och fokuserar på personlig utveckling. Dessutom är klasserna inte indelade efter ålder, utan förmåga. Det innebär att alla kan arbeta i sin egen takt.

Efter leken är det dags för just arbetet med att förebygga sexuella övergrepp. Barnen sitter i en ring på golvet runt Maritza som tar fram en docka och frågar sina elever var på kroppen det inte är okej att vuxna tar på en.

Sedan byts dockans roll ut till förövarens.

– Vad gör du om någon försöker pussa dig på munnen, ropar Maritza dramatiskt medan hon snabbt och plötsligt försöker trycka upp dockan i ansiktet på ett av barnen.

Alla reagerar med att hålla handen för munnen samtidigt som överraskningsfaktorn får dem alla att skratta och den som utsätts för anfallet att skämmas.

– Eller om någon försöker ta dig mellan benen, säger Maritza och gör ett liknande utspel med samma intensitet.

Resultatet blir det samma med skillnaden att barnen nu försöker skydda sina privata delar. Kanske behövs det en blandning av humor och allvar för att barnen ska lära sig, men det är en underlig upplevelse för en åskådare som aldrig behövt tackla det här som ett allmänt, utbrett problem. För ett nicaraguanskt barn är det tyvärr en vardaglig verklighet.

– Andra året hade vi en incident där en fyraåring antastade en treåring inne på en toalett, och det chockade oss rejält, berättar Cristina. Då började vi jobba med strategier för att hantera sådant här.

En helhetssyn

Maritza är utbildad psykolog och pekar på en annan styrka i utbildningen på Escuela Cristál.

– Vi uppmärksammar också barnen på ett psykologiskt plan och varje fredag har vi utbildning för lärarna. Detta för att vi ska försöka förstå hur barnen tänker och hjälpa dem att utveckla sina styrkor, men det hjälper även oss själva att utvecklas och samarbeta bättre. Hur ska man hantera vissa situationer eller familjer?

Dessutom innefattar stipendiet även två mellanmål och lunch, dagligen.

– Många av våra barn riskerar undernäring, men det problemet har vi lyckats kringgå. Det är en skola som försöker hantera alla aspekter av ett barns liv.

Att skolan kom att inkludera barn med funktionsnedsättning var lite utav en slump.

– Andra eller tredje året kom en liten pojke på fyra år som såg ut att vara två år hit, minns Cristina. Han var jätteliten och när hans farmor lämnade över honom satte hon honom i mitt knä. Efter att han ätit satte han sig där igen och gjorde inget, men efter en vecka var han uppe och sprang och skrattade. Vi insåg senare att han inte var undernärd utan hade en funktionsnedsättning. Eftersom vi inte ville kasta ut honom fick vi komma på hur vi skulle kunna inkludera dessa barn också.

Unikt arbete med funktionsnedsatta barn

Idag är skolan unik i Nicaragua i sitt sätt att ta in barn med funktionsnedsättning.

– Det finns vissa statliga skolor där barn med funktionsnedsättning har rätt att gå. Problemet är att de inte har ekonomiska medel eller personal för att ta hand om dem. Hur ska lärarna kunna hantera två barn som behöver extra uppmärksamhet när det går 40 andra barn i samma klass? Vi har max 20 barn i klassrummet varav fyra till sex med nedsättning. Vi skulle behöva vara två lärare samtidigt men det har vi inte råd med.

Särskilt viktig är den för de barn som har Downs syndrom. I Nicaragua finns det ingen instans som fångar upp dessa barn, och ofta ses de av föräldrarna som en börda eftersom de i deras ögon inte kan bidra ekonomiskt till familjen. Problemet är att Escuela Cristal för tillfället bara kan erbjuda skolgång upp till sjätte klass. Efter det hamnar många i ett hörn i hemmet eller på gatan.

– Det är frustrerande att inte kunna göra mer. Här får de åtminstone ett lite större egenvärde. De förstår mer och är bättre på sociala situationer än andra barn med samma problem, som ofta är aggressiva och skrämmer människor. Våra barn kan föra sig bättre, klä sig och ibland gå och handla själva. Det händer att jag träffar familjer som fyra, fem år efter att barnet slutat i skolan bönar och ber oss om att ta dem tillbaka. Det är många som behöver fler år på sig för att klara av kraven för sjätte klass, men ju äldre de blir desto svårare är det för dem att fungera med barn yngre än dem, så vi kan inte ha dem kvar.

Förhoppning att erbjuda full skolgång

Cristinas förhoppning är trots allt att snart kunna erbjuda full skolgång, upp till 16-17 års ålder. Hon har fått tillgång till en fastighet med möjlighet att expandera, men det saknas fortfarande ekonomiska medel. När skolan 2007 blev officiell hade de föregåtts av ett par års kostsamt flängande fram och tillbaka i jakt på ekonomiska bidrag.

– Jag åkte tillbaka varje år och då jag inte hade någon inkomst under fyra svåra år blev det väldigt dyrt. Jag bodde då på skolan, men jag började lära mig hur jag kunde skapa projekt för att dra in 1000 dollar här och 2000 dollar där. För att söka mer än så var man tvungen att ha varit verksam i x antal år.

Sedan dess ser det förstås annorlunda ut och med en längre skolgång kan Cristina ge barnen en betydligt större chans till ett liv som inte tillbringas på gatan eller i ett sovrumshörn.

– Vår tanke är att erbjuda både teoretisk och praktisk utbildning. Kanske kan de som har svårt att koncentrera sig jobba några timmar om dagen som en del i utbildningen. Ju mer självständiga de blir desto lättare blir det för dem att kunna försörja sig själva, till en början kanske som lärlingar som utför enklare uppgifter. Eller om du är artistiskt lagd kanske du kan tillverka konsthantverk och sälja genom någon butik. Möjligheterna blir större.

Simon Lundh

Taggar

Utbildning Mänskliga rättigheter