Barnmorskan Ellinor Grimmark (Aftonbladet debatt, 30/1) och hennes juridiska ombud Ruth Nordström (Aftonbladet tv-debatt, 31/1) menar att skyldigheten för vårdpersonal inom kvinnohälsan att delta i abortvård strider mot mänskliga rättigheter.
Det är dags att reda ut begreppen och klargöra vad den internationella människorätten egentligen säger.
Det låter på Grimmark och Nordström som om Sverige kränker sina människorättsliga åtaganden genom att inte låta vårdpersonal vägra delta i abortvård. Men det är oriktigt. Visst är samvets- och religionsfrihet grundläggande rättigheter enligt Europakonventionen och andra människorättsliga instrument.
De är dock inte absoluta rättigheter. Enligt artikel 9 i Europakonventionen kan samvets- och religionsfriheten begränsas bland annat med hänsyn till ”hälsa eller moral eller till skydd för andra människors fri- och rättigheter”.
Med andra ord: kvinnors rätt till sjukvård och ett värdigt bemötande utgör en helt tillåten begränsning av enskilda vårdgivares utövande av sin samvetsfrihet.
Europadomstolen har klargjort vad detta betyder i praktiken i ett fall mot Frankrike från 2001. Där konstaterade domstolen att det var fullt tillåtet att bötesbelägga apotekspersonal som med åberopande av sin religiösa tro vägrade att sälja preventivmedel.
Domstolen slog fast att artikel 9 inte nödvändigtvis garanterar rätten att offentligt manifestera sin tro och att religiös ”praktik” inte innefattar alla former av beteenden motiverade eller inspirerade av religiös övertygelse.
Domstolen slog också fast att människor inte har rätt att pådyvla sin tro på andra genom att vägra att utföra vissa tjänster.
Helt i strid med vad Grimmark och Nordström påstår finns det inte en rätt till samvetsfrihet inom vården under Europakonventionen. De blandar (högst medvetet) ihop Europadomstolens praxis kring samvetsfrihet i det militära med samvetsbetänkligheter inför abort.
Det är mycket riktigt att Europadomstolen slagit fast att det finns en rätt under artikel 9 att vägra att bära vapen. Men skillnaderna mellan samvetsfrihet inom det militära och inom vården är påtagliga. Bland annat är militärtjänst obligatorisk medan ingen är tvungen att bli gynekolog eller barnmorska.
Den som vägrar att bära vapen kränker inte heller andra människors rättigheter, vilket den som vägrar att ge vård gör.
Faktum är att Europadomstolen endast berört samvetsfrihet i förhållande till abort två gånger (2011 och 2012, båda gångerna i fall mot Polen) och har då slagit fast att utövandet av samvetsfrihet måste stå tillbaka för kvinnors rätt att tillgå laglig abortvård.
I båda fallen skrev domstolen: ”Stater är skyldiga att organisera sitt sjukvårdssystem på ett sätt som garanterar att sjukvårdspersonals utövande av sin samvetsfrihet i den professionella kontexten inte förhindrar patienter från att tillgå den vård som de har rätt till enligt gällande lag.”
Vi välkomnar att frågor om kvinnors hälsa och arbetsförhållanden för vårdpersonal inom den svenska sjukvården sätts in i ett människorättsligt sammanhang.
En sådan diskussion måste dock utgå från vad människorätten egentligen säger. Vår abortlagstiftning och dess praktik är helt i enlighet med de människorättsliga principer som Sverige åtagit sig att följa.
Johanna Westeson, Europachef, Center for Reproductive Rights.
Marielle Nakunzi, förbundsjurist, RFSU.
