Varför blev du aktivist?
– Om du är kvinna och inte gillar hur folk behandlar dig, oavsett om det är inom din familj, offentligt, på din arbetsplats eller i skolan – så ser jag inte hur du har ett val än att bli en aktivist. Jag förstår inte hur folk kan leva i samma samhälle som jag gör och inte uttrycka sin oro. Kanske är det något jag lärt mig som ung, att trotsa auktoriteter.
Jag är född i Libanon och såg under min uppväxt hur mina föräldrar var mycket aktiva i armeniska grupper som arbetade för att få igenom en lag om erkännande av folkmord. Jag lärde mig att när du vill ändra något, måste du ägna mycket tid till det. När du växer upp i en krigszon, växer du upp mycket snabbt och tar inget för givet.
Efter att vårt hus kollapsade när jag var 16, blev vi flyktingar och kom till Kanada. Det var en tid av uppvaknande för mig. Jag insåg att det inte behöver finnas krig och orättvisor eller att människor måste dö. Jag såg att kvinnor kunde bli valda och bli fullmäktigerepresentanter, ministrar eller chefer; att det är inte bara en värld för män. Det var då jag började engagera mig i kvinnorättsfrågor.
Sedan flyttade vi till Armenien, och det första som slog mig när jag kom hit var de stora skillnaderna i hur kvinnor och män behandlas – de starka könsrollerna. Och jag visste att om jag ska bo här så måste jag arbeta för förändring!
Jag började prata med kvinnor, som var födda och uppvuxna i Armenien, och vi hade samma problem. Så vi gick samman.
Vilken fråga är viktigast för dig just nu?
– Främst bristen på val och möjligheter för kvinnor. Vi har många unga kvinnor som kommer till vårt centrum och berättar ”det är mitt val att gifta mig och skaffa barn nu”. Men är det verkligen ditt val eller är det vad du har lärt dig – detta budskap som samhället dikterar att om du inte är gift är du en förlorare, eller så är det något fel på dig.
Så länge jag inte utsätter dig för någon form av våld eller diskriminerar dig, låt mig leva med mina val. Det handlar om utbildning, karriär, att gifta sig eller inte, ha barn eller inte, välja vem din partner är; en kvinna, en man, båda. Vad du har på dig, hur du färgar håret – från din kropp till dina politiska val.
Könsstereotyperna är väldigt fastlåsta i samhällen som Armenien. Du kan inte säga ”jag tänker inte leva så här” – då kommer du automatiskt att bli marginaliserad. Så småningom tar det formen av diskriminering och våld, kontroll – kränkningar av dina rättigheter som människa.
Vad har du för förhoppningar inför framtiden ?
– Att saker och ting kommer att förändras när individer börjar att ändra sin mentalitet. Att diskutera dessa frågor, lyfta dem offentligt, får en hel del människor att tänka till. Så småningom kommer det att finnas en kritisk massa som vi inte är vana att ha i Armenien. Vi börjar se att fler och fler människor kritiserar saker utan att ”straffas”. Många människor, framför allt kvinnor, är rädda för att säga ”jag accepterar inte det här”, eftersom de tror att de kommer att bli måltavlor för påhopp, utestängda från samhället .
Jag sätter mitt hopp till att nå ut, besöka olika byar och samhällen, stärka kvinnor, prata med dem, skapa mötesplatser. Samtidigt är det viktigt att ändra lagar, men om du inte ändrar människors mentalitet, kommer de aldrig använda sig av lagarna.
Julia Lapitskii
