En förmiddag i slutet av februari följer vi med kvinnorättsförsvararen Liza Hido till flyktinglägret Camp 128 i Ainkawa, den kristna stadsdelen i Erbil. Liza och hennes organisation Baghdad Women’s Association jobbar liksom de flesta andra av Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisationer med att hjälpa internflyktingar – i synnerhet kvinnor vars behov ofta glöms bort.
Med oss har vi också Lizas vän Lekar Hannah, som själv är internflykting. Han är 25 år och kommer från Qaraqosh, sex mil väster om Erbil, och har nu varit i Erbil i sju månader. Lekar Hannah är äldsta barnet i en familj på åtta personer. De hade anat att Islamiska Staten (IS) var på väg och väcktes en morgon vid fyratiden av att det sköts granater mot staden.
Lekar, som jobbade som sjuksköterska, lyckades tillsammans med sina kollegor skicka iväg de 50 personer som var inlagda på sjukhuset i ambulanser till Erbil. Nästan hela byn, förutom gamla och sjuka, flydde.
– Jag har hört att våra hus blev plundrade och förstördes, och att IS fortfarande är där, säger han.
Lekars familj har fått tag på ett ställe att hyra i Erbil. Men han har inget att göra på dagarna.
– It’s family, sleep, Facebook, säger han och skrattar.
Skrattet är kortvarigt, han ser ofta sorgsen ut.
– Vi mår inte bra alls och är ledsna. Men jämfört med yazidierna har vi det bra, säger Lekar, som liksom Liza är kristen assyrier.
Familjen lever just nu på besparingar, och vet inte hur länge de räcker.
– Jag har aldrig tänkt på att lämna Irak innan. Men vi känner att vi inte kan lita på någon längre och att vi vill lämna landet.
Det senaste året har miljontals människor från såväl majoritets- som minoritetsgrupper tvingats på flykt inom Irak. Många har flytt undan IS, medan andra flytt från regeringsstödda milisgrupper. Irakiska Kurdistan har tagit emot runt 900 000 internflyktingar, men gränsen till Irakiska Kurdistan är inte öppen för alla i behov av skydd.
Tack vare Lekar får vi tillträde till Camp 128, som drivs av den kurdiska regeringen. Morgonluften är rå, molnen täcker Erbil denna onsdag. Strax innanför den höga grinden står en grupp kvinnor och flickor som hämtar vatten ur stora tankar. Omgivningen går i grått och brunt. En stor gårdsplan av gegga och sand, kantad av baracker, och i mitten ett stort plåtskjul med ett femtiotal baracker inuti.
En av kvinnorna som precis hämtat vatten är Salama Metti Elias. Hon berättar att hon flydde från Bartalla i juni.
– Jag tog med mina ID-dokument och de kläder jag har på mig, inget mer. Nu vet jag inte vad som hänt med mitt hus, säger hon.
Innan flykten ställdes många av dessa människor inför ett ultimatum: konvertera till islam, fly eller dö. Några kidnappades och har sedan lyckats ta till flykten. Flera har fått sina hus nedbrända. En man som jobbade i en kyrka berättar att IS satte eld på den 1 700 år gamla byggnaden.
– De brände kyrkan, alla våra böcker – hela vår historia.
IS har systematiskt förstört assyriernas kulturarv. Bara de senaste dagarna har två historiska, assyriska byar – Nimrud och Hatra – utraderats.
Majoriteten av de kristna, assyrier, kaldéer, armenier och andra religiösa och etniska minoriteter som tvingats på flykt inom Irak kommer från Nineveslätten och Mosul-området väster om Erbil. De bär på tunga historier, men i Camp 128 är det också många vardagliga problem som tränger sig på. Salama berättar att det kan vara 1,5 timmes kö till toaletten. Vi får se de tre toaletter som ska räcka för lägrets kvinnor. De består av varsitt hål i marken, kantade av avföring och en outhärdlig lukt – så smutsiga att de knappt går att använda.
Lägrets 250 familjer har starkt begränsad tillgång till elektricitet och vatten. 250 familjer ska dela på fyra-fem duschbås och fyra toaletter. För matlagning har de sex spisplattor att samsas om.
Duscha får de göra tre gånger i veckan, oftast i kallt vatten i bås av betong, omslutna av den råa utomhuskyla som kan slå till när som helst den här tiden på året.
– Jag hade hus, bil och ett bra liv innan jag tvingades på flykt, konstaterar Salama med ansiktet hårt åtstramat av besvikelse, kanske även ilska och sorg.
En kvinna som lyssnat på oss bredvid vattendunkarna tar till orda. Gråtande berättar hon att hon är på flykt för andra gången i sitt liv (något hon inte är ensam om; många av de kristna som nu har flytt från IS tvingades även på flykt under 2006-2007, då den väpnade konflikten i Irak var som värst). Nu har hennes dotter blivit svårt sjuk och hon har varken råd med behandling eller möjlighet att ge dottern en chans att återhämta sig. En läkare har sagt åt henne att lägret är för kallt för dottern att bo i. Men hon har ingen annanstans att ta vägen.
Lekar tar med oss till ett gäng baracker som står uppställda i långa rader under ett stort plåttak. Vi trängs i den smala gången mellan barackerna. Runt omkring oss hörs ljuden av sopkvastar mot betong, barns stoj och ett sammelsurium av fågelkvitter som ekar mellan plåttaket och väggarna. Det ryker ur munnarna när vi pratar på grund av kylan.
Längst inne i ett hörn bor Cheria Yusuf Abodi, en assyrisk katolik från Mosul, som bär på en lika delar gripande och fasansfull historia. Cheria och 45 andra kristna kvinnor och barn blev kidnappade av IS i augusti förra året. De blev tillsagda att konvertera till islam men Cheria vägrade. Hela gruppen utsattes för hårda påtryckningar. En högt uppsatt IS-man krävde att få gifta sig med en 8-årig flicka i gruppen, annars skulle de behöva betala 2 000 amerikanska dollar.
Inte ens när IS riktade en pistol mot Cherias huvud och en kniv mot strupen gick hon med på att konvertera. I stället lyckades hon efter tio dagar förhandla loss samtliga.
– Jag hade tagit med mig alla pengar jag ägde. Jag betalade det till IS och fick ta med mig 45 kvinnor och barn. Jag var väldigt rädd, men var stark när jag förhandlade med dem. Men efteråt var jag väldigt skakad, säger Cheria, som efter fritagningen flydde till Erbil.
Vi frågar andra i lägret om de känner till att kristna kvinnor fortfarande hålls fångna av IS. De berättar att en treårig flicka fortfarande saknas, men att de andra kidnappade kristna kvinnor och flickor de känner till har kunnat ”köpas loss” för stora summor pengar. Annat är det med kvinnor från den kurdiska minoriteten yazidier. Yazidier anses av IS vara ett folk utan religion. På grund av sin religionstillhörighet har yazidierna utsatts för de mest brutala brott.
Förhållandena i lägret i Erbil är påfrestande för samtliga som bor där, men alldeles särskilt för de som lider av allvarliga sjukdomar. De besväras av en ständig rå kyla, smuts, ohygieniska toaletter, brist på vatten‚ värme och adekvat sjukvård.
Najiba Mbarak, en medelålders kvinna, bjuder in oss i sin barack. Hon pekar på en stilla varelse som ligger under en filt på golvet.
– Det är min mamma, hon är väldigt sjuk. Min bror jobbar och alla hans inkomster går till mediciner åt vår mamma. Vi har en mycket svår situation, säger hon förtvivlat.
I en annan barack bor en av lägrets äldre invånare, Sabria Ayop. Vi tar av oss skorna och kliver in i hennes barack. Här finns inga fönster och mörkret är kompakt, förutom en lampa mitt på golvet som lyser med ett starkt, påträngande ljus. Det dröjer inte länge innan kylan från golvet tränger igenom strumporna.
Inne hos Sabria är väggen dekorerad av ett rep med kläder på tork. På golvet står några kastruller. I rummet finns också en tv och en våningssäng. Efter att vi har pratat fem-tio minuter tittar ett barn fram bland filtarna i sängen, hon syns knappt i dunklet.
Sabria pekar på sin huvudduk, och berättar att hon bär den för att hon har tappat allt hår till följd av cancer. På en madrass på golvet sitter en äldre man under en filt och iakttar oss i skumrasket. Han säger inget, men hostar illa emellanåt. Innan lägret sattes upp för tre månader sedan bodde Sabria, hennes man och en av hennes döttrar i ett tält i en park i Erbil. När det regnade flöt deras ägodelar runt på marken, och hon minns särskilt den svåra kylan. I internflyktingarnas berättelser återkommer ofta kylan, den tycks utgöra en central del av deras liv efter flykten.
Nu har lägrets 250 familjer tak över huvudet. Men levnadsförhållandena lämnar mycket övrigt att önska.
– Vi kommer alla att bli sjuka på grund av de ohygieniska toaletterna och bristen på möjligheter att hålla sig ren. Alla har dålig mage, säger en av kvinnorna.
En annan säger:
– Ibland bråkar vi för att vi är så många som ska laga mat på så få plattor.
En kvinna som presenterar sig som Zeinab Elias berättar att hon är lärare, och även undervisar lägrets lågstadiebarn fyra timmar om dagen, tre dagar i veckan. Någon skola finns inte i fysisk mening, de 50 barnen hon ensam har hand om får sitta på marken. Vi frågar hur det är, hon svarar ”kallt”. Men sedan ler hon och säger att det trots allt går bra.
Som representanter för kvinnorättsorganisationer frågar vi ifall lägrets kvinnor har försökt organisera sig.
– Ja, det har vi, men då sa lägerchefen och kyrkan att vi skulle vara tysta och att vi redan får hjälp, berättar en av kvinnorna.
Under tiden vi pratar ansluter sig fler kvinnor till den lilla gruppen. Vi ber dem berätta om kvinnors situation – och det första de nämner är hälsoproblemen. Förutom att många lever med mer eller mindre allvarliga sjukdomar, är den psykiska påfrestningen svår.
– Vi mår dåligt och är stressade och arga hela tiden. Vi vaknar på morgonen och kan inte tvätta ansiktet. När det är duschdag bråkar vi om duschen, säger en av kvinnorna.
Kvinnorna säger också att det förekommer mer våld inom familjerna, bland annat på grund av trångboddheten och att de flesta mår psykiskt dåligt. Vi hinner inte prata mer om ämnet innan några män dyker upp för att försöka höra vad vi talar om.
Bättre hälsa, toaletter och duschar samt tillgång till elektricitet är kvinnornas mest akuta önskningar – så att de kan tillgodose sina basala vardagsbehov.
Deras långsiktiga önskemål skiljer sig åt. För vissa är den högsta drömmen att få återvända hem.
– Vi hade en bra situation förut; många av oss är välutbildade och har arbetat hårt. Nu är vi plötsligt fast här, det är som ett fängelse, säger en kvinna som gärna vill kunna åka tillbaka hem.
Andra har förlorat hoppet om att kunna leva trygga i Irak.
– Vi har blivit attackerade så många gånger, vi ser ingen framtid i Irak. Vi har aldrig levt trygga här, säger en vi talar med.
Liza, kvinnorättsaktivisten från Bagdad som själv är kristen assyrier, är chockad av det vi har sett i lägret.
– Till skillnad från Erbil finns det i Bagdad ingen närvaro av internationella hjälporganisationer, och situationen för familjer i Bagdad är mycket värre. Ändå är det sådant elände här! utbrister hon.
Karin Råghall
Kvinna till Kvinna
