I Genève, i området kring FN:s huvudkontor, Palais des Nations, omringas gatorna av enorma byggnader för olika icke-statliga organisationer. Det är endast några minuters promenad för att ta sig mellan UNHCR, Röda Korset, FN och IKFF:s lilla internationella kansli.

På spårvagnen bär majoriteten kostym och har en läsplatta under armen. Det blir ledtrådar om att det någonstans i närheten pågår aktiviteter kring FN:s agenda. Och det gör det! På insidan av dessa komplex, i olika mötes- och konferensrum, i korridorer, på caféer, vid frukostserveringen eller i matrummet diskuteras och debatteras det kontinuerligt kring de mänskliga rättigheterna.

Inför Sveriges granskning hölls det under veckan formella och informella förberedande möten med representanter från kommittén, civilsamhället och staterna som var uppe för granskning (Japan, Island, Sverige och Mongoliet).

Att få se dessa krafter, som står upp för kvinnors rättigheter varje dag, samlade i ett och samma rum är en häftig känsla!

Att politik handlar om strategier visste jag redan. Vad jag inte insett är att även civilsamhället i lika stor utsträckning måste anpassa sig efter det strategiska tänkandet vid dessa möten. I samband med mötena har det därför pågått en enorm organisering med fokus på att få in våra frågor på agendan.

Anledningen till dessa noggranna förberedelser är den korta talartiden civilsamhället får. På måndagens formella möte hade varje land 10 minuter var att dela upp på alla representanter från civilsamhället, för att läsa upp sina uttalanden. På onsdagens informella möte med kommittén hade varje organisation endast en minut att presentera sig på. Vilka frågor ska tas upp? Vad ska vi fokusera på? Vem ska få mest talartid? Hur får vi tydligt fram våra huvudpunkter?

Påverkansarbetet i FN kräver således långa dagar, sena nätter, välplanerade scheman, många möten och en hel del snabba beslut. Det är många frågor som ska redas ut innan ett anförande på 1-3 minuter kan läsas upp. På grund av det minimala utrymme som finns för civilsamhället, tas inte alla frågor upp.

Det är i sin tur problematiskt att olika frågor och perspektiv från civilsamhället inte får lika stort utrymme. FN bör därför se över representationen bland de frågor som lyfts, för att försäkra sig om att ett mångfald av perspektiv får utrymme i granskningen av Kvinnokonventionen.

CEDAW-kommittén består av 23 experter. De sitter i kommittén på oberoende basis, och är nominerade utifrån sin kompetens. De gör även detta arbete ideellt, och de får inte betalt av FN för att genomföra granskningarna.

Kommittén sammanträder ett fåtal gånger per år, och då ses de i tre veckor för att granska ca 4-5 länder i veckan. Granskningen, som även kallas för ett konstruktivt samtal, börjar med att staten sammanfattar sin egen rapport kring hur de genomför konventionens bestämmelser. Därefter ställer kommittén frågor.

Vilka frågor ska tas upp? Vad ska vi fokusera på? Vem ska få mest talartid? Hur får vi tydligt fram våra huvudpunkter?

Jag blev imponerad över vilka superfeminister det sitter i CEDAW-kommittén! Under Sveriges granskning började kommittén med att välkomna Sveriges feministiska agenda, eftersom det är på tiden att vi får ett stopp på de patriarkala grundorsakerna till diskrimineringen av kvinnor. Härligt! Kommittén frågade ut representanter från den svenska regeringen kring flera av de frågor som svenska organisationer lyft.

Tack vare IKFF i Sverige och Genève kom frågor kring svensk vapenexport, arbetet med FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet samt svenska företags ansvar för leveranskedjan inom bland annat textilindustrin upp i FN. En bättre första erfarenhet av påverkansarbete i praktiken kan nog inte tänkas. Att svenska medier dessutom valde att uppmärksamma vår kritik av Sverige var mycket positivt.

Att på nära håll få följa det påverkansarbete som civilsamhället bedriver gentemot FN har varit väldigt spännande.

Sverige lämnade tyvärr en del vaga svar kring frågorna rörande Kvinnokonventionens extraterritoriella skyldigheter, det vill säga det ansvar den svenska staten har för handlingar som innefattar konsekvenser även utanför Sveriges gränser.

Kommittén var dock inte rädd för att ligga på och ställa uppföljningsfrågor, som tur var! Vi ser nu med spänning fram emot att kommittén ska komma med sina slutsatser kring Sveriges arbete med Kvinnokonventionen, som beräknas komma i början av mars.

Veckan vid FN i Genève var otroligt lärorik. Att på nära håll få följa det påverkansarbete som civilsamhället bedriver gentemot stater i FN har varit väldigt spännande. Det här mötet har bevisat att vi aktivister på gräsrotsnivå verkligen kan påverka och förändra det politiska samtalet och beslut.

Att få se dessa krafter, som står upp för kvinnors rättigheter varje dag, samlade i ett och samma rum är en häftig känsla! Nu hoppas vi att Sverige tar sitt fulla ansvar för att fullfölja sina åtaganden inom kvinnokonventionen. Det är hög tid att Sverige realiserar sin deklaration om en feministisk regering!

Ida Arneson
Praktikant på IKFF våren 2016