– Flyktingkonventionen bygger på bilden av vad en flykting var efter andra världskriget, men sedan dess har världen förändrats både ekonomiskt och socialt, sa Mårten Löfberg, Migrationspolitiska S-föreningen, på ett seminarium under Palmedagen den 8 november i Göteborg.
FN:s flyktingkonvention, även kallad Genévekonventionen, kom till 1951. Den anger vilka skyldigheter länderna som skrivit på ska ha mot flyktingar och definitionen av vad en flykting är. Konventionen definierar en flykting som en människa på flykt undan förföljelse baserad på ras, religion, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk åskådning. Men dagens flyktingar passar inte alltid in i någon av flyktingkonventionens kategorier.
– Man kan konstatera att flyktingkonventionen inte gäller till exempel flykt från krig och naturkatastrofer. Den gäller inte heller flykt inom ett land, säger Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet.
FN:s organ saknar befogenheter för att kunna se till att flyktingkonventionen efterföljs. Och det finns inget etablerat system för flyktingfördelning. En mer rättvis ansvarsfördelning skulle i förlängningen leda till lagliga och mer säkra vägar för flyktingar, menar Pål Wrange.
– I nuläget tar grannländerna emot de allra flesta flyktingarna. Men även bland de rika länderna är flyktingmottagandet väldigt ojämnt. Proportionellt tar exempelvis Sverige emot fler än något annat land i EU. Det borde finnas en mekanism för att fördela flyktingar för att ta bort kravet att flyktingar måste resa och knacka på gränsen. Skälet till att folk vänder sig till smugglare är ju att det inte går att ta sig in i Sverige på laglig väg, säger Pål Wrange.
Det är ändå inte säkert att läget för världens flyktingar skulle bli bättre om flyktingkonventionen förändrades. Sverige sticker ut med en befolkning som generellt stödjer ett omfattande flyktingmottagande, men i omvärlden ser det inte likadant ut.
– Frågan är om vi ska riva upp flyktingkonventionen och omförhandla regelverket. Jag tror att det ligger en väldigt stor risk i att ens fundera på det. Vi må gå i en positiv riktning i Sverige i den allmänna debatten, men på de flesta håll, åtminstone i Europa, så går utvecklingen åt det andra hållet. Om vi skulle få alla länder att enas kring ett nytt ramverk så skulle det nog snarast handla om en försämring, säger Mårten Löfberg.
Men även om Sverige har små chanser att förbättra det internationella samfundets syn på flyktingfrågor så finns det anledning att fortsätta bedriva en progressiv flyktingpolitik nationellt. Sverige kan vara ett föregångsland för andra att ta efter, menar Mårten Löfberg.
– När Raoul Wallenberg delade ut tiotusentals svenska skyddspass till ungerska judar i Budapest så var han väldigt ensam om det. Det var ett synnerligen udda beteende av en europeisk diplomat att göra så, det var banbrytande. Och i dag ses hans gärning som moraliskt självklar. De kan vara något att fundera på när vi pratar om att anpassa vår flyktingpolitik till övriga Europa, säger Mårten Löfberg.
Text: Håkan Bernhardsson.
