Globalportalen

Sarita Nepali. Foto: Lina Jakobsson

-Jag vill bli poet. Hon var lite generad när hon sa det, men hon log. Jag log också och blev glad i hela kroppen. Inte för att Sarita Nepali sa att hon vill bli just poet, utan för att hon med det också sa att hon vågar drömma. Och så kanske lite för att hon sa  poet ändå. För nog krävs det mer mod att säga poet än något annat. Allra helst om man är lågkast, kvinna och lever med en funktionsnedsättning. Vilket var fallet för den unga flickan framför mig.

Det är kväll. Mörkret har fallit och eftersom elektriciteten är avstängd i flera områden i stan är det väldigt mörkt. Jag sitter i en taxi på väg till ett hostal som drivs av organisationen NDWA (Nepal Disabled Women’s Association), NHR:s, (Neurologiskt Handikappades Riksförbund) samarbetsorganisation i Nepal. På hostallet bor kvinnor med funktionsnedsättning. Kvinnor som av olika skäl behöver en fristad.

Jag småpratar med Meena Paudel som är projektledare på NDWA och som åker med mig i taxin. Hon berättar att många av kvinnorna som bor på hostallet har blivit misshandlade och sexuellt utnyttjade av sina män eller andra familjemedlemmar. De flesta har aldrig haft möjlighet att fullfölja grundskolan och kan därför inte försörja sig själva. Vissa berättelser är fruktansvärt smärtsamma och jag känner hur jag spänner musklerna som för att förbereda mig på det jag snart ska möta.

Jag tittar ut genom bilrutan. Vi har lämnat de större gatorna och åkt in i en väldigt fattig del av stan, ganska långt från Kathmandus centrum. Gatorna är smala och gropiga och kantas på sidorna av små, hukande butiker som säljer allt från godis, småsaker, kött, grönsaker och andra livsmedel. Vissa är upplysta av några få lampor medan andra har tänt ljus för att lysa upp sina varor. Bilarna blandas med gående, cyklar och mopeder om vart annat. En mängd människor i rörelse, antagligen på väg hem från jobb eller bara ute i något ärende.

Efter vad som känns som en lång bilfärd stannar taxin. Meena går före och öppnar den höga järngrinden. Jag tänker på det hon har sagt, att här är inga män välkomna. Det är lite som kvinnojourerna i Sverige. En fredad zon. Men jag är inbjuden. Jag ska till och med få stanna över natten.

När vi går in genom ytterdörren möts vi av skratt och röster från köket. Det är helgdagar och långledigt och endel av kvinnorna har åkt till sina hembyar för att träffa sina familjer. De flickor och kvinnor som är kvar på hostallet har samlats för att äta middag. Det är ett litet kök. Flickorna och kvinnorna står och sitter lite om vart annat så alla får plats.

Huset är fem våningar högt. Sammanlagt bor 45 kvinnor på hostallet och ofta bor de tre eller fyra personer i varje rum. Ibland tre stycken i samma säng. Om det är en stor säng.

Jag blir visad till ett rum högst upp i huset, bredvid takterassen. Jag tittar mig omkring. Allt är rent och fint. Jag pratar med några av flickorna som följt efter mig upp på rummet och sen går vi ner i TV-rummet där alla har samlats för att se på film. Ju längre jag vistas i huset, desto mer slappnar jag av och ordet hemtrevligt far genom huvudet.

Jag berättar om mitt liv och de berättar om sina. Nirmaya Magrati blev förlamad i båda benen när hon var fyra år. Hon fick förflytta sig genom att krypa. Upp till årskurs tre gick hon i en skola som låg nära där hon bodde och dit hon kunde ta sig själv. Men sen fick hon sluta. Nästa skola  låg allt för långt bort.

-Men jag hade tur, säger Nirmaya. Efter några år träffade jag en japansk kvinna som tog mig till ett sjukhus i Kathmandu där de opererade mig och gav mig stöd för benen. Allt blev bättre och jag kunde börja skolan igen. Tyvärr flyttade kvinnan tillbaka till japan och jag blev tvungen att flytta tillbaka till min familj. Åren som följde hade varit svåra.

Jag ser in i Nirmayas ögon och fylls av hennes värme.
-Det här är det enda riktigt säkra stället för kvinnor med funktionsnedsättning i Nepal, säger hon. Jag är så ortroligt glad över att jag får bo här och får möjlighet att utbilda mig. Jag ser det som min uppgift att hjälpa andra att också växa och utvecklas, så som jag själv har fått möjlighet till.

Sarita Nepari berättar också sin historia. När hon var en liten bebis, bara sex månader, råkade hon ut för en eldsvåda som gav henne bestående men. Hennes pappa dog när hon var ett år och när hon var två år övergavs hon av sin mamma. Hon växte upp hos släktingar som slog henne och förbjöd henne att gå i skolan. Men Sarita ville inget hellre än att få gå i skolan. Så trots trakasserier både hemma och från andra av högre kast lyckades hon till slut börja skolan på deltid.

-Hon är otroligt begåvad, säger Meena. Skolan gav henne stipendium så hon skulle ha råd att fortsätta och de hjälpte henne att få kontakt med vår organisation.
-Det var bra att få kontakt med NDWA för då fick jag möjlighet att träffa andra som har liknande erfarenheter och som är lite i samma situation, berättar Sarita. Jag blev också otroligt glad när jag fick möjlighet att bo här på hostallet, för här är jag trygg och får studera och göra sånt jag vill.

-Vad vill du då, frågar jag?
-Jag vill läsa och skriva. Hon säger det ganska tyst, men jag hör det. Jag vill bli poet.

När jag pratar med Meena nästa morgon säger hon att hon ser en tydlig förändring hos flickorna och kvinnorna som kommer till hostallet.
-Först är de flesta väldigt tysta och inbundna. De pratar inte om sina dåliga erfarenheter och de har en negativ uppfattning om vad kvinnor med funktionsnedsättning har rätt och möjlighet att göra. Men ju längre tiden går, desto mer börjar de dela sina erfarenheter och finner styrka och inspiration hos varandra.

-En kvinna som när hon kom hit tyckte det var totalt otänkbart med äktenskap för en kvinna med funktionsnedsättning har idag träffat en man, gift sig och flyttat härifrån. Andra kvinnor har kunnat fullfölja sina studier och fått ett mycket bättre självförtroende som hjälpt dem att hitta jobb. Idag kan de försörja sig själva, berättar Meena och ler.

Lina Jakobsson