Globalportalen

Foto: Miriam Limås-Kollberg

 - Det frivilliga arbetet har mer glöd, man får så mycket tillbaka. Kanske inte just pengar men betalningen ligger i allt det där andra man får. Emelie Matkala är volontär i Individuell Människohjälps Barn i start-verksamhet och vet precis varför hon väljer att spendera sina onsdagskvällar i en källarlokal vid Södervärnsgatan i Malmö.  

En ljummen onsdagskväll i maj träffar jag Madelen och Emelie i Mariahuset i Malmö. Precis som nästan alla onsdagar detta året spenderar tjejerna kvällen i den lite mörka, halvtråkiga källarlokalen vid nobelvägen. Snart strömmar familjerna in och det låga källartaket höjs, men precis innan, mellan kaffekokningen och picknick-packandet hinner jag få en liten pratstund med de två volontärerna.

Vad är det som får er att komma hit, alldeles gratis, varenda onsdagskväll?

- Gemenskapen! Och allra mest barnen. Det är ett sånt fantastiskt utbyte. De utvecklas och lär sig så mycket. När man träffar gruppen för första gången är de ganska reserverade och blyga men sen tar det inte lång tid innan de börjar öppna sig och man kan börja bygga en relation. Det är så häftigt att se hur de utvecklas, berättar tjejerna i mun på varandra.

Hur kom ni i kontakt med IM?

- Jag läser mänskliga rättigheter i Malmö. En dag såg jag en plansch där de sökte volontärer så jag gick på ett informationsmöte, berättar Madelene Ottosson och Emelie håller med.

- Det var faktiskt på precis samma sätt som jag kom i kontakt med IM.

Pratstunden blir kort för i det andra rummet har de flesta familjerna och barnen kommit på plats. Under 12 veckor träffas barn och ungdomar som nyligen har fått uppehållstillstånd i Sverige. Varje vecka arbetar man utifrån olika teman och deltagarna får uttrycka sig genom bild, musik och drama, bland annat. Emelie och Madelene arbetar med syskongrupperna och hittar på olika aktiviteter med de yngre barnen, de som är lite för små för att delta i de andra aktiviteterna.

Just idag tillåter vädret kubb och picknick i folkets park och jag får följa med volontärerna och barnen. En av killarna, Mohammed, kör i full fart på sina inlines och småretas med tjejerna när de ber honom köra försiktigt. Kubbmatchen blir jämn och vinnarskallarna gnabbas lite, ostfrallorna smakar perfekt med saften och hela kvällen slutar högst upp i klätterställningen i Folkets park. De som klättrat lite för högt får hjälp att komma ner, själv får jag svindel halvvägs upp.

Jag slås av hur bra de här barnen och volontärerna känner varandra. Efter några veckor tillsammans är de riktiga kompisar och jag antar att det är den gemenskapen som tjejerna menar får dem att fortsätta. Många av barnen har upplevt och minns flykten, kanske har deras föräldrar tuffa minnen, kanske har barnen det med. Bis blir ett vattenhål, här fokuserar man kraften på det som är positivt. Genom att berömma barnen och framförallt se dem ger tjejerna och killarna de här barnen en bättre start i det nya landet, ett ställe att växa på. Varför volontärerna gör det här varje vecka behöver jag inte längre undra, när jag står där halvvägs upp i klätterställningen och får hjälp att komma ner av en liten hand förstår jag precis.

Text och foto av Miriam Limås-Kollberg, volontär i Infogruppen