Globalportalen

Kvinnor har en viktig roll när det kommer till matsuveräniteten i Indien, något som ofta blir negligerat. Dalit- och adivasikvinnor (daliter kallades tidigare kastlösa och adivasi betyder ursprungsfolk) är ofta mycket marginaliserade och förtryckta av samhället, kastsystemet, hushållet och familjen. 400 miljoner människor lever under fattigdomsgränsen, och många av dessa är daliter och adivasis. I Indien ser man på millets (ett samlingsnamn för hirs och sorgum) som mat för de fattiga, något som gör att många drar sig för att äta, konsumera och producera millets. Men millets är faktiskt nyckeln för att lyfta upp stora delar av Indiens fattiga från bristen på mat, samtidigt som millets kan skapa en utveckling som ger människor bättre levnadsvillkor. Jag träffar fem kvinnor som berättar om millets nödvändiga roll i det indiska samhället.

Akole jobbar inom en Non Governmental Organization (NGO) i nordöstra delen av Indien. Organisationen har olika program, bland annat jobbar de med en självhjälpsgrupp av kvinnor.

Millets är en nödvändighet för kvinnors självbestämmande, berättar Akole. I hennes by, där det bor runt 3000 människor, har man alltid odlat millets. Kvinnorna har kontroll över hela processen av plantering, bevaring, skörd och konsumtion. Detta är en mycket komplex process och ger mat till hushållet under åtta månader. I nordöst sker mycket av jordbruket genom jumes. Jumes är en kollektiv process, där hela samhället arbetar på samma fält, och alla får ta del av skörden. Efter två år byter man fält, och genom detta bidrar alla med sin jord. Ensamstående kvinnor har fått ta del av denna process, och det har länge fungerat som ett sätt att säkra familjernas mattillgång istället för att producera för marknaden. Här har millets och andra typer av grönsaker och grödor varit livsviktigt.

Efter att regeringen har börjat förespråka cash crops, har många av männen valt att gå över till dessa grödor för att tjäna pengar istället för att odla food crops. Kvinnor har därför tappat mycket av sin legitimitet, som de tidigare hade inom jordbruket. Jumes- kulturen har börjat försvinna i vissa samhällen och ensamstående kvinnor möter allt större svårigheter att få ta del av det kollektiva jordbruket. Akole påpekar hur viktigt millets är för kvinnors rättigheter.

Puri är en landlös kvinna från delstaten Gujarat i västra Indien. Hon har fyra barn, varav en son fortfarande bor hemma, och de andra är bortgifta. Hon berättar för mig hur hon och hennes man jobbar på 1,5 hektar med odling av grödor som både är cash crops och millets. Samtidigt jobbar de med att polera redskap som används i jordbruk, samt tvättar och städar i andras hem. Eftersom hon är landlös måste 50 procent av allt hon producerar gå till ägaren av jorden. Resten säljer hon och förvarar så att hon har mat till nästa skörd. Som en följd av regnväder förlorade hon i år hela sin skörd. Detta medför att hon måste betala 5000 rupier till ägaren av jorden. Hon har ingen skörd att sälja, och heller ingen millets att förvara. För att kunna betala tillbaka har hon varit tvungen att sälja smycken av guld, men det har inte räckt. Om hon inte klarar av att betala dessa 5000 rupier tappar hon sitt kontrakt och möjligheten att arbeta på jorden.

Även om hennes situation är omöjlig ler hon fortfarande mot mig och berättar stolt över en organisation hon sitter i styrelsen för som fokuserar på kvinnor och social rättvisa i hennes by. Det är ett öppet forum där kvinnor kan träffas ett par gånger i månaden och prata om de problem de möter i vardagen.
- Vi pratar med kvinnor om våld i hemmet, män och alkohol, landrättigheter, våldtäkt och skilsmässor, förklarar hon.

Hon skrattar och berättar om att dessa kvinnor, efter att ha fått ett socialt rum där de kan prata, nu har hopp om att saker kan förändras.

Genom Svalornas samarbetspartners Deccan Development Society (DDS) och nätverket MINI har kvinnorna Chrendemma, 56 år, Samama, 45 år, och Sarupama, 40 år, samt deras samhälle haft möjligheten att utvecklas i en mycket positiv riktning. DDS var på plats och hjälpte de landlösa kvinnorna att organisera sig och upprätta kontrakt med de stora ägarna av jorden. Detta medförde att de landlösa fick möjlighet att köpa eller arbeta på jorden. 1000 hektar land har blivit odlat av dessa kvinnor. Fröbanker har upprättats och kvinnorna lärde sig att identifiera olika typer av millets, samt var olika typer av millets bäst odlas.

Chrendemma har 20 hektar land med mer än 25 olika typer av millets. Samama och Sarupama har fem hektar land, där de också odlar upp till 25 olika typer av millets. De berättar för mig att 75 procent av allt arbetet görs av kvinnorna. Det är kvinnorna som bestämmer vart de olika grödorna ska planteras, samt kombinationen av grödorna. Kvinnorna avgör när grödorna är klara att skördas och har full kontroll över detta förlopp. Både män och kvinnor hjälper till att skörda, och extra hjälp hyrs in i samband med detta. Chrendemma, som pratar mest, berättar att hon hyr in kvinnor för att jobba på hennes land, och genom detta skapas arbetstillfällen. Jag funderar dock över om kvinnor hyrs in för att detta kan vara billigare än att hyra in män. Sandeep som jobbar för DDS, förklarar för mig att det finns ett ömsesidigt behov av kontrakt där kvinnan jobbar.

Alla tre kvinnor är överens om att det är kvinnor som har kontroll och tar alla beslut när det kommer till millets. I deras samhälle har det också upprättats lokala marknader för millets, så alla har möjlighet att ta del av, köpa och byta grödor och frön. Det finns också möjlighet för dem som inte odlar millets att få tag på frön så att de kan börja. Detta samhälle är därför ett exempel på hur millets genom kvinnor kan vara med att utveckla människors levnadsvillkor.

Ida Svendsen, praktikant på Svalornas kontor i Bangalore