Globalportalen

Foto:Ida Lind

Det är lite som att färdas tillbaka i tiden när man kommer in i Coprocas trådfabrik. Maskinerna liknar den fabriksutrustning som användes i Sverige på femtiotalet. Coproca är ett företag och en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer som lyckats förbättra försörjningen för många familjer i El Alto.

Produktionschefen Alicia Paredes är noga med att visa varje steg i trådproduktionen. Från det att ullen från alpacan breds ut på ett stort nät för att rensas, till det att den tvättas och slutligen blir fin tråd i naturell, gråbrun – eller färgglad skala.

Alpacafeber

Vi befinner oss i El Alto, grannstaden som nu växt sig större än själva La Paz, på 4 000 meter över havet, i ett dammigt, ganska avlägset industriområde. Alicia berättar att det är omkring 90 personer anställda inom Coproca. Dessutom är det nästan 260 personer, varav en stor majoritet kvinnor, som syr kläder åt företaget. De producerar tre gånger så mycket som förra året och företaget med dess export växer ständigt.
Alpacan kommer från alla möjliga delar av högplatån i Bolivia.

– De får feber av värmen om man inte klipper ullen, berättar Alicia.

En av kvinnorna på fabriken rensar ullen från skräp och ”ful” ull innan den ska slussas visare till nästa rum där den sorteras efter färg och efter ålder.

– Att den sorteras efter ålder beror på att babyalpaca är den absolut finaste och därmed också dyraste ullen, förklarar Alicia. 

Inte bara ekonomiska vinster

När Svalorna LA är på besök är det främst kvinnor som arbetar på fabriken.

– Tidigare jobbade jag med män men efter att de kommit in berusade flera måndagar i rad så bestämde jag mig för att prioritera kvinnor, säger Alicia.
Det finns män i fabriken men i huvudsak är det kvinnor som syr, tillägger hon.  

Detta leder oss in på en diskussion om den sociala situationen i El Alto.

– Ibland kommer kvinnorna hit slagna och då känner jag mig maktlös, beskriver Alicia och tillägger att kvinnorna ofta inte vill ha hjälp med advokat eftersom de skäms över situationen och dessutom känner sig inkapabla att lämna mannen som slår dem. Här har våldet blivit normaliserat och det är ingenting man bör göra en så stor grej av.

Kvinnorna jobbar hemifrån och producerar så mycket som de hinner med och får betalt därefter. När de kommer till kontoret för att avsluta sina jobb är de ofta stressade över att de måste hem för att ta hand om hushållet och laga mat till man och barn, menar Alicia.

– Samtidigt märker jag skillnad på de kvinnor som jobbat här är en längre tid. De har blivit mer självständiga och starkare. När jag frågar dem om deras män kommer bli arga om de inte skyndar sig hem rycker de på axlarna som att det är något de struntar fullständigt i, säger Alicia stolt.  

Ida Lind